att vända sig om.

Dom visste att dom var förföljda. Den lilla gruppen soldater tog sig målmedvetet fram över den gnistrande snön. Det gick knappt att andas i den stränga kylan. Antero tittade ut över ängarna. Fyra timmar kvar innan dom fick kontakt med bataljonen. Hästarna frustade och drog. Isen hängde i deras tjocka päls . Antero förstod att dom inte skulle hinna undan.Gruppen var inte tillräckligt snabb. Förföljarna hade inga hästar och inget byggmaterial. Ingenjörstruppens svaghet var just det, tungt lastad och med hästarna.Svetten på hästarna oroade han. Hästarna och mannarna skulle frysa ihjäl om dom inte fick bygga upp bastun och vindskydden.

Natten hade ekat av skotten. Gruppen hade blivit överrumplad. Sorgen över Petri slog över honom. Det skulle ju inte vara några ryssar här. Irritationen fick han att koka. Längst fram och längst bak, hela tiden mot fiendens linjer.Bron hade dom lyckats spränga. Det var det första han lärt sig av sin mentor. Spränger du dina broar efter dig. Då får du förhoppningsvis den tid du behöver för att ta dig tillbaks.

Snart skulle dom komma ut på den stora Saimen. Vinden skulle bita i och dom skulle vara levande måltavlor. Antero tittade på dom sju pojkarna som var med honom. Dom litade blint på han. Sammanbitet tog dom sig vidare.Hur många kunde förföljarna var. En lika stor grupp som hans förmodligen. Vilka alternativ hade han. Antero förstod egentligen att bara ett alternativ återstod. Han beordrade halt alla stannade. Antero skidade fram till packningen. Packade upp det långa paketet. Inlindat i filten låg den tunga kulsprutan. Mödosamt tog han av sig ryggsäcken surrade på sig vapnet och stativet.

Den lilla kullen med enbärsbuskarna skulle ge han tillräckligt med skydd. Han gav Rauno ordern. Sopa igen mina spår så bra det går. Ge er sen ut på isen. Ta er inte fram allt för fort. Ni får vara bete. Igensopningen gick fort. Tyst lämnades han kvar av sin egen grupp. Ensam i buskarna vart tystnade påtaglig. När inte skidorna och hästarnas frustande hördes. Det tryckte mot tinningarna. Kylan,tystnaden och döden var närvarande. Svagt började ljudet av skidor höras. Han tog av sig handskarna kontakten med vapnet måste vara totalt.Lade ner huvudet i snön drog huvvan djupare över ansiktet. Han visste att han var helt osynlig.

Anteros tankarna snurrade. Förföljarna skulle inte förvänta sig något. Men hur skulle dom vara formerade. En och en eller två på led.Framförallt hur många var dom. Nu hördes ljudet genom huvan. Ljudet färdades fort över skaren. Så gruppen var nog gissningsvis 200m bort. Dom hade nog sett hans egen grupp öppet på isen. Allas ögon och fokus var nog ut på isen.

Antero tyckte nästan att han hörde ryssarna andas. Han kramade försiktigt in avtryckaren. Reste långsamt upp huvudet. Bara ett tiotal meter bort skidade pojkarna frenetisk framåt. Ljudet exploderade när Antero höll in avtryckaren. En minut fyrahundrafemtio skott senare tystnade vapnet. Helt tyst förutom att det ringde i öronen. Antero reste sig sakta upp.Han satt på sig skidorna och tog upp det heta vapnet. Packade ihop och surrade mekaniskt vapnet på ryggen. Han åkte långsamt fram för inspektion. Där låg dom, de vita dräkterna var söndersprängda. Blodet låg tjockt på den vita snön. Ingen rörde på sig. Ögonen låg och blickade upp mot den blå himlen. Antero tog av sig handskarna. Gick runt bland dom åtta döda pojkarna. För pojkar var det. Antero var själv bara trettio men det här var småbarn. Den yngsta var säkert bara femton den äldsta tjugo. Så var kriget nu,det fanns bara småbarn. Han stängde ögonen på pojkarna och bad en stilla bön för dom.

Sen vände han sig om och skidade ut på den stora sjön. Det smällde i isen. Antero tänkte på våren. Kanske den är på väg.

Aska

För tredje natten i rad satt han själv framför brasan. Stugan som alltid varit så varm hade i förrgår blivit iskall. Han skulle aldrig mer känna glädje eller värme mellan väggarna.Byprästen hade kommit förbi på kontoret i onsdags, berättat att far hans hade gått bort. Far hade somnat in på natten. Hjärtat hade inte orkat mer. Sista 4 åren så hade dom bara träffats vid jul och födelsedagarna. Avståndet hade ökat.Klyftan mellan far och son hade på slutet blivit gigantisk. Varför visste han inte. Men nu hade han sina aningar.

Plåtlådan hade legat under sängen. En inte allt för stor låda. Men nu glödde den i hans knä. Innehållet stirrade fanatiskt. Tre stycken olika buntar, fint inslagen med ett rött snöre. Han hade gått igenom buntarna otaliga gånger nu. Han kunde inte smälta innehållet. I den överst bunten blickade en trettonårig flicka under lugg tillbaks. Kortet var från dagbladet. Texten skrek ut vånda. Har ni sett våran flicka kontakta polisen..

Han hade ett svagt minne av alla tre flickorna. Dom hade gått på skolan i grannbyn. De försvann inom loppet av två år. Ingen vart gripen.
Under tidningsutklippen låg erkännandena. Dom var ämnad för han. Far erkände bara för sonen. Inget ånger, utan en ren och skär förklaring. Bara förklaringar av jakten,infångandet och morden.Vad trodde far att han skulle göra. Varje erkännande avslutades med ett förlåt.

Barnen och frun låg på övervåningen och sov. Frun var orolig för han. Han hade inte kunnat sova på tre dygn, konstigt!.Beslutet var taget, han skulle komma att få leva med ångesten. Familjerna skulle aldrig få veta vad som hänt. Han förvägrade dom sanningen och sömnen. Han reste sig upp vände plåtburken upp och ner över elden. Korten stirrade tillbaks innan flammorna steg upp. Han rörde runt i brasan tills bara askan återstod.

fixa

Naken står du där. Vattnet ligger blankt, älvorna dansar i vasskanten. Ditt långa blöta hår ligger mörkt mot ryggen. Ensam i morgonljuset är du trygg. De svåra besluten tynger dina axlar. Armarna som speglas i vattnet hänger slappt. Det blänker till i det svaga greppet mellan tumme och pekfinger.Snittet över vänster handled kommer snabbt och obarmhärtigt. Ännu ett snitt ekar i det tysta. Vattnet färgas rött runt benen. Rakbladet fladdrar sakta ner mot botten. De sista rosa pillren läggs på din tunga. Några försiktiga steg ut och kylan i vattnet slår emot dig. Minnena av eldslågorna i barnens sovrumsfönster speglas i ögonen. Vattenytan bryts av ditt dyk ut mot lugnet. Simtagen är kraftiga. Spåret i vattenytan ligger rosa. Tyst tar pillren ut sin rätt.

komma på fötter igen

Mörkret är kompakt bilen slirar till lite på grusvägen. Strålkastarljuset röjer bara grusvägen och björkriset som hänger över. Ratten känns overklig. Jag blundar till, känner slagen i däcken fortplantas genom armarna. Plötsligt spelar ljuset på den stora parkeringen. Tvärnitar och parkerar mitt på parkeringen. Sitter fast, krampar fast händerna i ratten. Motorljudet stör dom suddiga tankegångarna. Vrider om nyckeln. Höstmörkret blir kompakt.

Med ett hårt tag om Ica kassen snubblar jag ut på parkeringen. Taklampan i bilen visar vart stigen ner mot älven går. Låter bildörren vara öppen och trampar målmedvetet mot stigen. Ner för den branta slänten. Den här stigen ska ju vara en lycklig plats. Fler hundra ggr upp och ner till båten och fisket har passerats. Kanske finns energi kvar här nere. Hör älvens dån men ser den inte.

Slänger ner mig i sanden drar handen genom den. Den kalla sanden rinner mellan mina fingrar. Rotar runt i påsen blocket,pennorna och flaskan är med. Upp med whiskyn tar en stor klunk. Känner ruset i kroppen det värmer lite. Upp med blocket greppar fumligt en penna.
Sätter pennspetsen mot blocket. I det totala mörkret drar jag några streck. Ritar av älven ur minnet av en varm sommarkväll. Du sitter på filten brevid och läppjar på rödvinet. Dottern leker i vatten brynet.

Slänger ut blocket och pennan i mörkret. Tar ännu en djup klunk ur flaskan. Vart ska jag nu. Vart ska vi. Orkar inte hem och bråka. Måste flytta, kan inte ta det här . För min och dotterns skull. Tar ännu en djup klunk. Reser mig ostadigt och huttrande upp på fötterna. Snubblar upp mot bilen för sista gången i det här äktenskapet.

tilltal

Ååå vad skönt det är.Hur kan vårsolen vara så fantastisk Sitter med benen invirad i filten. Luktar varmt trä och svagt av det salta vattnet. Boken ligger uppslagen brevid på trädäcket. Till och med svårt att läsa. Vinden,skvalpet och solen räcker så långt så. Känner att huden börjar lukta så där brunt gott somrigt. Häller upp en halv kopp kaffe från den medhavda termosen.
-hej
Hoppar till spiller lite kaffe över filten.
-oj gick det bra, inte meningen att skrämmas
Vänder mig om. Där står en söt ljushårig tjej. Några år yngre än mig lite uppklädd och påtagligt nervös.
Säger hej jag med
-hej
-Har du varit här länge? svarar hon
-nja en stund.
-skönt i solen
-ja det är helt underbart.
-vill du ta en promenad eller ska jag sätta mig? frågar hon.
Tankebanorna börjar snurra , är hon inte lite väl framåt?.
-nja jag vet inte jag.Jag sitter rätt så skönt här.
Hon sätter sig brevid mig. Presenterar sig och ett långt och värmande samtal tar sin början.
Hennes telefon ringer till, hon trycker bort samtalet i fickan. Hon ursäktar sig och stänger av telefon.
Det värmer, i vårat samhälle är det ett bra tecken. Jag tittar lite förstulet på klockan.Jag har ju bara barnvakt en stund till. Ursäktar mig och säger att jag nog måste fara hem och hämta dottern.
Hon ser lite förvånat på mig
- men vi skulle ju på bio ju.
-Bio?
-ja vi bestämde ju det.
-nä jag har inte bestämt nått.
-oj " förnärmat frågar hon".
-skulle du träffa någon för en blind dejt här.
Jag skrattar till
-Skulle du?
-Ja "skrattar hon till" Nu vet jag vem som ringde i alla fall.
Reser mig upp och hjälper upp henne på fötterna. Förtjust skrattar vi och tittar varann i ögonen.
Stjäl en snabb kram och börjar plocka ihop sakerna Känner att hon tittar på mig.
Tyst nästan viskande säger hon.
-Tror det här vart bättre. Vi kan väl ta och träffas igen.
Glad och ännu varmare i kroppen. Vänder jag mig om och ger en till kram

Avfall

Vi sitter på golvet i vardagsrummet. Möblerna är urplockad bara köksbordet är kvar urblekt och slitet. Mamma, jag och min moster pratar lågt som om att man inte vill störa. Igår flyttade mormor ut. Det gick inte längre, hon stod utanför konsum i nattlinnet.
-Behövde mjölk, så sa hon åt tonårspojkarna. Tuffa tre killar som också har en mormor nånstans.

Rotandet och plockandet bland sakerna är så privat. Känslan är att man vill elda upp allt. Men det är ju deras liv. Sista tio åren i lägenheten,spår av alla åttio år finns i sakerna. Håller i mormors teckningar från skolan. Dom är fantastiskt vackra. På en teckning en handske på nästa en klänning. Den sista föreställande en docka.Dom är utsökta nyanser,skuggor och detaljer. Vi tar varsinn. Mamma berättar lite tyst och eftertänksamt.En historia om att hennes mamma hade drömmar om att bli sömerska eller designer.Tänker inombords, fanns designers men opponerar mig inte. jag har ju ingen aning.
En Lisa Larsson gubbe hamnar i min lilla hög. Fantastiskt vacker, en kvinna i en stol. Säkert en present från morfar.Det blir inte mycket mer saker i min hög. Några gamla böcker, morfar hade alltid en bok i närheten.

Lägenheten blir tom.Jag hjälper till att bära ut det sista. Städningen lejer vi bort ingen orkar. Tom i huvudet och själ hänger jag upp teckning i köket hemma. Figurinen hamnar i vardagsrummet. två månader senare somnar mormor också, utan morfar gick det fort. En generation två liv bara sådär. Minnena är många. Flera somrar hos mormor och morfar. Hon gjorde mackorna på morgonen. Jag och min bror satt i roddbåten. Morfar rensade abborarna men jag och brorsan behövde aldrig äta dom. Köttbullarna,pannkakorna och korven fanns alltid framme. Sen vildhallon pajen med vaniljglass.

Min dotter är bara sex men snart måste jag visa och berätta om teckningen.

Anfall

För tusende gången möter jag upp på mitten. Får en enkel passning efter backen. Tar emot bollen halkar till lite på den isiga grusplanen. Håller ut armarna täcker boll. Spelar en enkel passning tillbaks. Kroppsfintar vänder mig om tar en lång båg löpning mot bakre stolpen. Försöker tajma löpningen. Inlägget som kommer är hårt och lite för lågt. Böjer mig ner och sätter dit huvudet. Det sjunger till i huvudet ångrar mig genast. Fyra minus och nicka en stenhård fotboll är inte det roligaste.Bollen rullar in vid stolpen.Gör en hysterisk målgest och får några sprida skratt av kamraterna.Upp i plan igen. Den andra gruppen gör om övningen. Min tur igen Upp och möt bollen. Bara 3 månader kvar till premiären.

Har nog aldrig varit så trött i match förut. 85 min ingenting har fungerat. En djävla skitmatch. Springer i tomrum runt utan boll. Båda lagen rullar bara runt ingen vågar nått.5 minuter innan förlängingen står vi där trött och utan tankar. Bollen kommer ner till mittbacken. Plötsligt är situationen där. Ryggrads besluten går som på band. Möter upp, passar tillbaks. En lång passning ut på kanten. Jag behöver inte ens tänka löpningen går på automatik. En lång bågen mot bakre stolpen. Möter upp det perfekta inlägget. Nicken blir perfekt, känns inte ens på pannan. Bollen borrar sig upp i det bortre krysset. Springer euforiskt vidare skrikandes och gör min löjliga målgest. Känslan är att vi vunnit en vm-final. Högen kramar och skrik. En dm-final på kusten. Ett intränat anfall och man har minnen för livet.