gemenskap

de små ögonblicken av gemenskap
ett ögonkast en känsla
du går alltid två steg framför
i ett för mig omöjligt tempo

kan man som människa förstå?
jag har aldrig fattat
en gemenskap som bara löses upp

jag lika som du, dör nog
med känslan av förlust
och en mörk vrå i hjärtat

jag har spänt fast mig
resan kanske fortsätter ensamt

i ens spår rycker plötsligt någon
en värme, ett leende
man provar igen
öppnar en annan vrå

förtjust tickar hjärtat på
tar din hand
visar mitt, du visar ditt

undantag

Jag ville aldrig vara personen du ser.
Kan du berätta vem jag är.
Ligger vaken och har ingen aning.
Sätter mig mot vägen i den kalla sängen.
Jag har alltid velat dött.
Du har hållit mig vid liv.

Jag ville aldrig vara en din avstamp.
Tackar dig för allting.
Dejtar livets alla undantag.
Jag ville aldrig vara personen som du ser.
Är du besviken eller stolt.
Kan du inte bara säga något.
Jag känner ju inget.

öppenhet

Precis så ska det vara.
Det saknas bara något i ditt leende.