lojalitet

De fyra runt bordet var alldeles tysta. Samtalet hade avslutas för tjugo år sen.
Den tionde april nittonhundra nittioett, en gråmulen vårdag i de norrländska skogarna.
Iklädda armekläder med luvor anfådda efter den sinnesjuka eftermiddagen.
Det enda som värmde var lågorna som slog ut från bilen.
Den förkolnade gestalten i passagerarsätet blickade ut i skogen.

På bordet låg revolvern. Tre kulor stod uppradade Tre silverblänkande kulor, tre avslut den fjärde fattades där låg fyrklövern. Nyckeln eller friheten som dom hade sagt då.
Pengarna var omsatt i aktier och obligationer för länge sen, men orörda.
De otaliga timmarna i förhör, var ett minne blott. Inga straff , inga bevis alldeles vanliga medborgare i armekläder.

En av dom skulle hem till familjen.

Etsningen

Den hänger alldeles rakt. På sin egna lilla plats. En hyllning till tiden den är gjord.
Döden är närvarande i bilden.
Kanske nästan i all konst. Ingen överlever sina egna verk. Den här texten till exempel.
Jag kan skriva nästan vad jag vill. I princip kan jag skriva exakt vad jag vill.
I vissa länder får du knappt säga eller skriva det allra minsta du vill.
Jag kan skriva att jag i princip inte alls tror på dom som just nu styr landet.
Tycker dom är ute och cyklar totalt i vissa frågor.
Sjukvården är en parodi på många sätt.
Just den här etsningen jag tänker på. Är Rembrantds faust.

Min egna lilla tolkning är mörk. Det har nog lika mycket med hur jag just nu mår, som färgen och stämningen i etsningen. Etsningen är helt fantastisk men mörk.

Vi kommer tillbaks till att vi inte överlever våra verk. Varför producerar vi konst? Varför skriver jag? Jag skriver för min egen skull. I mångt och mycket har jag faktiskt inte brytt mig om vad någon tyckt om texterna. Innan jag började blogga skrev jag på små lappar. Textböcker ligger lite varstans. Har en massa texter i datorn som ingen sett. Lite överallt ligger dom placerad. Det har säkert alla andra som har samma behov. Vet inte alls om det är något jag skulle kunna tänka mig att leva på. Förmodligen är man för "dålig " på det. Men eftersom jag skriver för mig själv och mitt välmående ,då är jag ju briljant.
Rembrandt gjorde nog konsten för sin egen skull. Men varför så mörk? Mår man bättre då?
Försvinner lite ångest eller delar man med sig av sin ångest. Tar andra människor lite av en då.
Det kanske bara finns en viss mängd ångest på jorden?
Många frågor få svar.

Jag tycker hans etsning är sinnessjuk fin. Jag mår bra av att titta på den. Den berikar min eftermiddag. Tack
http://www.flickr.com/photos/33614343@N04/3129773787/

monstret

Under täcket är det ljust. Endast solens gång genom gardinen leker.
Nattens ljud spelar fortfarande i de mörka vrårna.
Inte en natt till.

Monstret var här inatt igen.
Vem ska döda monstret.
Vem?

gissa

Jag stjäl ork,drömmar och hopp.
Lurar till mig din energi på våren.
Jag tar dina drömmar smular långsamt ner dom i smutsen.
Det lilla hoppet om en ljus framtid äter jag upp.

Jag stjäl liv,kärlek och dina fränder.
Suger ut ditt lilla liv, ingen ska orka träffa dig.
Din kärlek orkar inge mer.
Dina sista kompisar snackar skit om dig.

Jag ger ångest,tårar och fördomar.
Du ska inte orka upp ur soffan ens.
Ligga kvar med dina tårar ska du.
Dom runt omkring ska inte tro dig.

bilden

Jag ska för alltid stå stark.
Balansera på dina och mina drömmar.
Allas våra drömmar och förmodligen svek.
Det kommer att vara svajigt.