Stefan och jag vandrade den korta stigen ner mot älven.Bruset av älvfåran hördes genom skogsbrynet. Dagen hade hunnit bli eftermiddag. Trötta efter nattfisket skulle vi bara fiska en liten stund. Gläntan mot älven öppnade sig framför oss. Det luktade gott av kaffe och tjärstubbe.
En ensam farbror satt på den uthuggna stocken. Tyst stannade vi upp och tittade båda två. En vacker tavla framför oss. Två unga män som lärt sig att uppskatta naturen. En väldigt ensam man framför kaffet. Ett gammalt Splitcanespö stod lutad mot storstenen vid älven. Varmt i luften kallt i vattnen. En liten bris förde med sig ängslukten från andra sidan. Ängen sträckte sig upp mot himlen. Avbröt sig i stora stenar och berget slutade i blå himmel.
Vi närmade oss mannen. När Stefan kom i hans synfält hoppade han förskräckt till.
Han vinkade till oss och sa nått på den konstigaste Norska jag hört.Jag förstod absolut ingenting. Den fantastiskt vackra mannen sa nått och jag nickade och sa hej.En menande blick av Stefan och ett litet ryck på axlarna. Han satt krumbuktande, framåtlutande, troll likt framför kokkaffet. Han pekade på kannan och oss, en svepande graciös rörelse med handen.
Hjärtat tog ett litet skutt och nickandes rotade jag fram min kaffekopp ur ryggsäcken.
Kaffet smakade fantastiskt som det alltid gör ute vid älven. Starkt, svart och stärkande. Mannen satt tyst och tittade på oss synade oss under de buskiga ögon brynen. Fram ur bröstfickan kom en silverdosa framtrollandes. Hans händers rörelse var hypnotiska. Förstummad tittade jag på när han öppnade dosan med bara en hand. Utsträckt bjöd han på tuggtobaken och skrattade ett förtjust skratt. Det smittade genast av sig. Jag tackade vänligt nej men Stefan tog en liten tugga.
Mannen gröpte ur halva dosan och in i munnen for en halv dosa snus. Sen kom en lång harang av ett för mig främmande språk. Vi nickade och lyssnade efter detaljer. Fem, tio minuter senare reser han sig plötsligt mitt i en lång harang. Han nickar ut mot älven bjuder oss att gå ut först.
Men båda två bara visar förtjust att han få gå först. Känns som om det är hans älv.
Oroligt beskådar vi sedan något man aldrig trodde man skulle få se. Haltandes rör sig mannen ut mot älven. En lång vadarstav släpar efter. Han greppar sitt Splitcanespö vadar ut till knäna i den strida strömmen. Mitt hjärta är i halsgropen ända tills mannen börjar kasta. Händerna och armarna trollar ut linan i älven. Allt i en fantastisk symbios. Några kast senare tryter mannens ork. Förtrollning upphör genast.Man vill hjälpa han, bära han till sängen. Han promenerar upp till oss i sakta mak. Ännu en lång harang av Norska,tuggtobak och en äldre mans egna språk.
I lugn takt packar han sin lilla skinryggsäck, den verkar svälja allt. Vi sitter bara och iaktar en förtjusande film spelas upp. En sista vink mot oss. Ett litet pekande och en frågande blick. jag följer hans krokiga finger och tittar upp i skogsbrynet. Där i solen hänger två stycken helt otroligt vackra laxar. Två stycken mellanlaxar i sju åtta kilos klassen.
Frågandes pekar han på oss och upp mot stigen. Vi spritter upp och tar varsin lax över axeln.
Långsamt följer vi mannen upp för stigen. I utkanten av parkeringen står packmopen. En röd fin liten sak. Vi lägger varsamt ner laxarna i flaket. Ryggsäck och spö surras med varsam hand fast. En kärlek till spöt är uppenbar. Inget som vi någonsin kommer få uppleva med våra moderna spön.
Moped ljudet stör inte, det är självklart. Ryggtavlan försvinner långsamt upp för grusvägen.
Det sista som försvinner är ljudet. Förtrollningen sitter i lika länge som kaffelukten hänger i gläntan. Han gav mig säkert ett helt års ork på den lilla stunden. En skatt som vi , Stefan och jag pratar om fortfarande. Fast det gått tjugo år. Han ger mig fortfarande...
