Esters ord om profil.
nääääeee jag vet inte vad det betyder har jag sagt...Ta en annan fråga då.
------------------------------------------------------------------
Tystnaden gick att känna på. Alla stod på däcket och kollade mot horisonten. Det lilla slagskeppet hade haft sina bästa dagar. Inte männen däremot. Sexton stycken roddare som kunde bemanna nedre däcks kanoner. Två andra patruller på sammanlagt trettiotvå man stod och tittade över relingen. Fyra befäl och kaptenen stod i utkiken. Havet låg kavlugnt inte så mycket som en krusning spelade på vattenytan. Befälen viskade och pekade. Ibland kunde männen urskilja en svordom.
Kaptenen beordrade tystnad, alla vände sig samtidigt runt.
-Hej män idag har vi inget annat val. Vi kommer att bryta mot många självklara regler såväl skrivna som oskrivna. Maten är slut om fyra dagar inget regn, ingen vind i siktet. Skeppet vi har förföljt har vänt norrut och hissat prästflagg. Jag förstår inte alls. Det är tredje gången dom ändrar flagg, på de fyra dagarna vi förföljt dom.Spådomen löd ...
Profilen i väst ska resa sig.
Fjärde dagen ska bli till blod, endast den långe ska få äta.
Det blå ska föräras dom som äras bör.
Vi måste borda båten, för att snart åker dom in i Alines skärgård. Där gömmer dom sig fort.
Jag ser framför mig att det är vi som äras. Kom män lätta ankar, vässa sablar och änterhakar.
Bemanna roddstationerna nu kör vi. Halv fart norrut, innan solen går ner så är vi ifatt. NU!!!
Alla började röra sig samtidigt. Inom två minuter gungade båten i tystnad framåt. Vågskvalpet i fören lät hypnotiskt. En isande känsla av adrenalin ,lukter av blod och rädsla spreds på däck. Rädslan byggde män,blodet pumpade på männen och adrenalinet fick alla att flyga.
En av soldaterna skrek till av avgrundsdjup skräck. Ögonen vändes ut och in. I den lilla sprickan av tid hördes vrålet över havet.
- Djuret kommer, vänd djuret är här.
Alla stirrade ingen kom sig för något. Nu kunde man utläsa frågor och tvekan i männens ögon och handlingar. Hade någon stirrat tillsammans med utkiken. Så skulle håret på armarna rest sig. I ren och skär panik ramlade utkiken, nio meter rätt ner i durken. Inte med ett skrik ens bara platt ner i durken.
Båten rörde sig fortfarande framåt med samma intensiva gung.
I hytten i den förföljda båten satt Mardi. Ensam med de odödliga på väg till sin älskade. En enda mening hade yttrats på båten de senaste fjorton dagarna. På ett uråldrigt språk uttalades orden sjungande.
-Kom.... mitt hjärta idag äter vi.
Från mörkret, på flera tusen meters djup kom ormen för att äta. Stor som två blåvalar klyvde den tvåhövdade sjöormen vattenytan. Med ett euforiskt sjungande och tackande till Mardi kalasade ormen på soldater,båt och känslor. Fjällen förändrades i färg, blodet rann efter mungiporna.Lila skimrande var ormen borta lika fort som den dök upp. Endast några stockar och masten sjönk mot botten.
