Du ligger i min säng som andra.
Jag ligger med dig som andra.
Det är inte min liv.
Är jag skyldig till
är det inte min kärlek
Nu är jag ensam
Ska skriva brev till din pojkvän
Ingen säger något till mig
jag ger upp
Ringer din syster
Ingen säger något till mig
Det är min kärlek
Men inte mina brev
Jag går till till kyrkan
Ber till din gud
Men mina böner faller platt
Det är inte mitt fel
fredag 18 februari 2011
sakta ner Kap8
En liten skakning i skeppet och en flimrande känsla både syn och tankemässigt. Precis som att allt saktade ner. Tittade mig runt på de andra alla tittade sig runt. Någon hölls sig för magen och hulkade.
-Kom och titta , skrek Roger till från fönstret.
Vi var ett hundratal som skyndsamt tog sig till det stora panorama fönstret i matsalen.
En liten kränkning under oss och känslan av att vi stod stilla eller iallafall rörde oss långsamt, var uppenbar.
En helt fantastisk syn etsade för all evighet fast sig i människans existens.
Planeten låg där, vi hade sett den på bild. Men? Vi hade ju alla tvivlat. Planeten låg faktiskt där, framför den stumma gruppen.
På några kilometers höjd låg vi i omloppsbana. Jag kunde se skogar,vattendrag,sjöar och berg ett helt verkligt landskap.
Ett tyst jubel startade för att utmynna i kramar och eufori. Sen avstannade allt med nyfikna blickar ut mot planeten. Händer sökte en partner några höll om varann. Min saknad efter Anna, en evig saknad. Stilla tårar började strila ner för mina kinder. Både av lycka och av sorg.
Några få timmar senare satt vi enad i den stora konserthallen. Ledsagarna stod framför oss och informerade oss. Om bara tre dagar skulle vi bli ner skickad. Inte teleporterad ,många hade varit rädd för det. Även jag och av samma orsak som de andra. Dom hade också tappat sin kära.
Det fanns en port man kunde gå igenom. Vi skulle teleporteras fast inte med vätskan. Ett mummel och spridda frågor skreks ut i rummet.
Varför hade vi inte kunna skickas i porten förut?
Vad kan hända?
Ledsagarna bara hyssjade ner oss och sa att alla frågor besvaras senare.
Skeppet måste ligga i exakta samma hastighet som planeten på alla sätt och vis.
Det kunde ta några dagar att ställa in.
Sen skulle vi ner.
-Kom och titta , skrek Roger till från fönstret.
Vi var ett hundratal som skyndsamt tog sig till det stora panorama fönstret i matsalen.
En liten kränkning under oss och känslan av att vi stod stilla eller iallafall rörde oss långsamt, var uppenbar.
En helt fantastisk syn etsade för all evighet fast sig i människans existens.
Planeten låg där, vi hade sett den på bild. Men? Vi hade ju alla tvivlat. Planeten låg faktiskt där, framför den stumma gruppen.
På några kilometers höjd låg vi i omloppsbana. Jag kunde se skogar,vattendrag,sjöar och berg ett helt verkligt landskap.
Ett tyst jubel startade för att utmynna i kramar och eufori. Sen avstannade allt med nyfikna blickar ut mot planeten. Händer sökte en partner några höll om varann. Min saknad efter Anna, en evig saknad. Stilla tårar började strila ner för mina kinder. Både av lycka och av sorg.
Några få timmar senare satt vi enad i den stora konserthallen. Ledsagarna stod framför oss och informerade oss. Om bara tre dagar skulle vi bli ner skickad. Inte teleporterad ,många hade varit rädd för det. Även jag och av samma orsak som de andra. Dom hade också tappat sin kära.
Det fanns en port man kunde gå igenom. Vi skulle teleporteras fast inte med vätskan. Ett mummel och spridda frågor skreks ut i rummet.
Varför hade vi inte kunna skickas i porten förut?
Vad kan hända?
Ledsagarna bara hyssjade ner oss och sa att alla frågor besvaras senare.
Skeppet måste ligga i exakta samma hastighet som planeten på alla sätt och vis.
Det kunde ta några dagar att ställa in.
Sen skulle vi ner.
torsdag 17 februari 2011
Biologiska mångfalden kap7
De sista två månaderna på skeppet har varit de intressantaste. Förutom början när man inte fattade någonting. Om en månad ska vi bli avsläppt på planeten Adam. Vi åttahundra som är kvar får sitta på möten,se filmer,lära oss jaga och odla.
Tydligen har dom byggt upp hus åt oss. Dom har odlat åkermark byggt upp små kvarnar mm.
Vi har ett stort spektra på kunskap inom gruppen. Till och med en clown. Som jag fattat var det svårt för dom att veta vilka som skulle med. Deras samhälle är inte uppbyggt på samma sätt.
Så vi är rätt så många som jobbat på tv , radio, idrottsstjärnor sen har vi naturmänniskor med som tur är. Själv har man ju jagat och fiskat hela livet, till självhushåll i och för sig.
Planeten har tydligen en otrolig biologisk mångfald. På filmerna ser det ut som jorden fast en helt orörd natur.
De kulinariska upplevelserna vi upplevt de senaste månaderna. Ja de går knappt ens att beskriva.
Vi får nya frukter ,djur och grönsaker att äta varje dag. Inget har ju utvecklats exakt som på jorden.
Citrusfrukterna är väl nästan likadan. Sprängfull med vitaminer. Många av oss har fått utslag,sår och feber eller andra reaktioner på maten. Vi har även märkt att förkylningarna försvunnit. Men magsjuka eller matförgiftningarna ökat. Helst av köttet som vi verkar ha svårt att vänja oss vid. Ingen förstår egentligen varför?
Däremot är ju fisken helt fantastisk. Det finns inget saltvatten på planeten. Endast sötvatten som är fantastiskt gott. Det är tydligen det vattnet vi druckit hela tiden. Fisken har en karaktär i köttet som är helt fantastisk. Man känner sig frisk helt enkelt.
Jag sitter de senaste dagarna och lär mig laga nät. Det visar sjökort,strömmar och vilka fiskar som finns runt staden. Vi ska lägga vanliga nät. Vi får inte tråla , men det ska inte behövas. Fiskstimmen är enorma. En fisk som ser ut som sillen är det huvudsakliga målet för oss.
Tydligen har dom byggt upp hus åt oss. Dom har odlat åkermark byggt upp små kvarnar mm.
Vi har ett stort spektra på kunskap inom gruppen. Till och med en clown. Som jag fattat var det svårt för dom att veta vilka som skulle med. Deras samhälle är inte uppbyggt på samma sätt.
Så vi är rätt så många som jobbat på tv , radio, idrottsstjärnor sen har vi naturmänniskor med som tur är. Själv har man ju jagat och fiskat hela livet, till självhushåll i och för sig.
Planeten har tydligen en otrolig biologisk mångfald. På filmerna ser det ut som jorden fast en helt orörd natur.
De kulinariska upplevelserna vi upplevt de senaste månaderna. Ja de går knappt ens att beskriva.
Vi får nya frukter ,djur och grönsaker att äta varje dag. Inget har ju utvecklats exakt som på jorden.
Citrusfrukterna är väl nästan likadan. Sprängfull med vitaminer. Många av oss har fått utslag,sår och feber eller andra reaktioner på maten. Vi har även märkt att förkylningarna försvunnit. Men magsjuka eller matförgiftningarna ökat. Helst av köttet som vi verkar ha svårt att vänja oss vid. Ingen förstår egentligen varför?
Däremot är ju fisken helt fantastisk. Det finns inget saltvatten på planeten. Endast sötvatten som är fantastiskt gott. Det är tydligen det vattnet vi druckit hela tiden. Fisken har en karaktär i köttet som är helt fantastisk. Man känner sig frisk helt enkelt.
Jag sitter de senaste dagarna och lär mig laga nät. Det visar sjökort,strömmar och vilka fiskar som finns runt staden. Vi ska lägga vanliga nät. Vi får inte tråla , men det ska inte behövas. Fiskstimmen är enorma. En fisk som ser ut som sillen är det huvudsakliga målet för oss.
onsdag 16 februari 2011
skeptisk kap6
Sju år det är lång tid det. Strålningen har börjat lämna spår. Tror nog att vi alla känner av det.
Tandköttet blöder, till och med att några av oss har tappat tänder. Håret mitt började lossna redan för två år sen.
Vi börjar närma oss slutdestinationen. En planet vi fått döpa själv. Adam heter den, en stor omröstning senare. Ett år kvar säger ledsagarna. Det är bara att hoppas att något av det dom säger blir verklighet. Jag är i varje fall skeptisk. Dom påstår att att hastigheten på skeppet har varit max. Vi har tagit hjälp av stora planeter för att öka hastigheten. Även svarta hål har utnyttjas. Jag är väldigt skeptisk till all information. Det skulle ju var konstigt om svarta hål skulle rädda oss. När det var svart materia som försatt oss i den här situationen.
Anna vaknade aldrig mer. Det gick fort när vi började medicineringen. Hon bara försvann , hennes kropp gav upp och den första begravningen var ett faktum. Sen har begravningarna fortgått, barn som döfötts,kvinnor i barnsäng. Strålningen tär, även tristessen bryter ner.
Hoppet står till ledsagarna. Några vi inte vet något om. Vi har fått träffat andra livsformer. Men en kommunikation verkar omöjlig. Finns inget som binder oss samman.Vi och dom består inte ens av samma sorts atomer. Just det övergår mitt förstånd. Men en enkel förklaring av ledsagarna är att vi inte är i samma tid och rum. Ändå kan man sitta vid samma bord.
Tandköttet blöder, till och med att några av oss har tappat tänder. Håret mitt började lossna redan för två år sen.
Vi börjar närma oss slutdestinationen. En planet vi fått döpa själv. Adam heter den, en stor omröstning senare. Ett år kvar säger ledsagarna. Det är bara att hoppas att något av det dom säger blir verklighet. Jag är i varje fall skeptisk. Dom påstår att att hastigheten på skeppet har varit max. Vi har tagit hjälp av stora planeter för att öka hastigheten. Även svarta hål har utnyttjas. Jag är väldigt skeptisk till all information. Det skulle ju var konstigt om svarta hål skulle rädda oss. När det var svart materia som försatt oss i den här situationen.
Anna vaknade aldrig mer. Det gick fort när vi började medicineringen. Hon bara försvann , hennes kropp gav upp och den första begravningen var ett faktum. Sen har begravningarna fortgått, barn som döfötts,kvinnor i barnsäng. Strålningen tär, även tristessen bryter ner.
Hoppet står till ledsagarna. Några vi inte vet något om. Vi har fått träffat andra livsformer. Men en kommunikation verkar omöjlig. Finns inget som binder oss samman.Vi och dom består inte ens av samma sorts atomer. Just det övergår mitt förstånd. Men en enkel förklaring av ledsagarna är att vi inte är i samma tid och rum. Ändå kan man sitta vid samma bord.
tisdag 15 februari 2011
utvärdera kap5
Det går inte längre att blunda för det här. Hur förutsägbart är det inte att Eva skulle vara först med att bli med barn. Det var inte så svårt att få till en bättre miljö för oss.
Storleken på rymdskeppet är inte ens greppbart. Ledsagaren vet inte ens hur stort det är.
Våran boplats ligger i zon C . Tydligen var vi nästan tusen personer som drack drycken. Efter en månad på skeppet får vi röra oss lite friare. Tydligen var vi i karantän i början.
Men vi får inte lämna zon C. Vi får mer och mer information av ledsagaren. Det börjar bli lite mer greppbart. Vi är på väg till ett annat solsystem. Tydligen kolliderade vårt med svart materia. Det är den enkla informationen vi fått.
Vi har fått egna lägenheter. Ljusa fina med allt man kan behöva. Så mitt jobb löste sig av sig själv kan man säga.
Vi får mer och mer aktiviteter. Dom tog med väldigt mycket olika saker från jorden. Hur dom hann med det och att vi aldrig märkte något förstår jag inte.
Igår var mitt utvärderingsmöte. Ledsagaren rabblade igenom ett långt formulär. Fast den enda punkten hann återkom till var att Eva var med barn. En underbar nyhet som gjorde att hann nästa sken. Vi pratade om Anna , ja Anna. Hon ligger i våran lägenhet, stilla fridfullt. Dom har fortfarande ingen lösning på det. Men tydligen finns det kanske något i zon F som kanske kunde hjälpa. Något som inte är kolbaserat. Vi och ledsagarna är de enda kolbaserade livsformer som upptäckts, därför är vi i samma zon. Dom ska börja prova vätskan eller materialet imorgon.
Så jag och Anna ska läggas in i sjukområdet. Jag ska också få materialet i mig. För en kommande transplantation tydligen. Det verkar vara Annas lever som tagit stryk av transplantations vätskan. Så nu ska jag förbereda mig på att träffa andra livsformer. Hur förbereder man sig på det.
Storleken på rymdskeppet är inte ens greppbart. Ledsagaren vet inte ens hur stort det är.
Våran boplats ligger i zon C . Tydligen var vi nästan tusen personer som drack drycken. Efter en månad på skeppet får vi röra oss lite friare. Tydligen var vi i karantän i början.
Men vi får inte lämna zon C. Vi får mer och mer information av ledsagaren. Det börjar bli lite mer greppbart. Vi är på väg till ett annat solsystem. Tydligen kolliderade vårt med svart materia. Det är den enkla informationen vi fått.
Vi har fått egna lägenheter. Ljusa fina med allt man kan behöva. Så mitt jobb löste sig av sig själv kan man säga.
Vi får mer och mer aktiviteter. Dom tog med väldigt mycket olika saker från jorden. Hur dom hann med det och att vi aldrig märkte något förstår jag inte.
Igår var mitt utvärderingsmöte. Ledsagaren rabblade igenom ett långt formulär. Fast den enda punkten hann återkom till var att Eva var med barn. En underbar nyhet som gjorde att hann nästa sken. Vi pratade om Anna , ja Anna. Hon ligger i våran lägenhet, stilla fridfullt. Dom har fortfarande ingen lösning på det. Men tydligen finns det kanske något i zon F som kanske kunde hjälpa. Något som inte är kolbaserat. Vi och ledsagarna är de enda kolbaserade livsformer som upptäckts, därför är vi i samma zon. Dom ska börja prova vätskan eller materialet imorgon.
Så jag och Anna ska läggas in i sjukområdet. Jag ska också få materialet i mig. För en kommande transplantation tydligen. Det verkar vara Annas lever som tagit stryk av transplantations vätskan. Så nu ska jag förbereda mig på att träffa andra livsformer. Hur förbereder man sig på det.
måndag 14 februari 2011
kärlek kap4
Kom, hur länge ska du sitta där? En försiktig smekning på axeln väckte mig ur mina drömmar.
Hej. Vad heter du? frågade jag kvinnan som snuddade min axel.
Eva heter jag. Kom så går vi och tar en kaffe.
En svår kaffe. Ett mörker i mitt sinne jag inte riktigt vill släppa ut.
Samtalet snuddar vid mörkret.
Anna ligger fortfarande i dvala. Inga svar. Inga lösningar har dom . En allergichock på telepoteringsvätskan. En på miljonen. Och vad fan hjälper det mig.
Idag är det alla hjärtans dag. En idiotisk djävla dag.
Ifjol var vi i Italien, satt på en uteservering åt Paella och drack vin.
Älskade i månskenet tills vi knappt kunde gå. En eufori och ett annat liv , en annan verklighet.
Förlåt Eva , jag kan inte sitta här , jag måste gå till ledsagarna.
Gör det , men vill du prata finns jag. Bara så du vet.
Tack
Dörren som alltid stängd. Vi får stå och stirra på dörrar. Vårt nya liv. Ingen information och en massa stängda dörrar. Man ska knacka tre gånger . Här åker dom rymdskepp hur djävla futuristiskt som helst. Sen ska man knacka tre gånger. Lyfta hatt, buga och hans djävla moster.
Ett framsteg gentemot femtiotalet är ju att piskan är borta.
Kom in. Dörren glider ljudlöst åt sidan som alltid. En söt doft slår emot en. Känslan av att dom sitter och röker hasch är som alltid påtaglig.
Där sitter han pompöst på sin tron. Haha en lika ful kontorsstol som jag hade i garaget.
Hej? säger jag, Jag skulle behöva ställa lite frågor? Går det bra?
Bra att du kom du ska få en förfrågan, vi har ett jobb till dig.
Mållöst nickade jag bara.
Hörde du?Jag fattar mig inte på ert folk. Era huvudskakningar , ett kroppsspråk som är så urgammalt. Ni har inte förstått. Eran evolution har stått still. Det måste bero på alkoholen och rökningen. Helt fantastiskt att ni kan gå. Men det tog ju miljoner år det med.
En så lång harang hade jag aldrig hört från ledsagaren. Ingen aning vad jag skulle svara på det.
Ledsagaren stirrade med sina lysande gröna ögon. Slickade sig i mungipan innan harangen fortsatte.
Vi måste få barn, nya människor. Annars dör ni ut. Ni har redan börjat försvinna.
Er celldelning stagnerar, vi tror det kan ha att göra med strålningen.
Det tar nästan tio jordår att komma fram. Börjar inte ni reproducera er så?
Frågan eller påståendet vart hängande i luften.
Du får fria händer. Ett större rum. Blommor inte vet jag. Fixa barn.
Hej. Vad heter du? frågade jag kvinnan som snuddade min axel.
Eva heter jag. Kom så går vi och tar en kaffe.
En svår kaffe. Ett mörker i mitt sinne jag inte riktigt vill släppa ut.
Samtalet snuddar vid mörkret.
Anna ligger fortfarande i dvala. Inga svar. Inga lösningar har dom . En allergichock på telepoteringsvätskan. En på miljonen. Och vad fan hjälper det mig.
Idag är det alla hjärtans dag. En idiotisk djävla dag.
Ifjol var vi i Italien, satt på en uteservering åt Paella och drack vin.
Älskade i månskenet tills vi knappt kunde gå. En eufori och ett annat liv , en annan verklighet.
Förlåt Eva , jag kan inte sitta här , jag måste gå till ledsagarna.
Gör det , men vill du prata finns jag. Bara så du vet.
Tack
Dörren som alltid stängd. Vi får stå och stirra på dörrar. Vårt nya liv. Ingen information och en massa stängda dörrar. Man ska knacka tre gånger . Här åker dom rymdskepp hur djävla futuristiskt som helst. Sen ska man knacka tre gånger. Lyfta hatt, buga och hans djävla moster.
Ett framsteg gentemot femtiotalet är ju att piskan är borta.
Kom in. Dörren glider ljudlöst åt sidan som alltid. En söt doft slår emot en. Känslan av att dom sitter och röker hasch är som alltid påtaglig.
Där sitter han pompöst på sin tron. Haha en lika ful kontorsstol som jag hade i garaget.
Hej? säger jag, Jag skulle behöva ställa lite frågor? Går det bra?
Bra att du kom du ska få en förfrågan, vi har ett jobb till dig.
Mållöst nickade jag bara.
Hörde du?Jag fattar mig inte på ert folk. Era huvudskakningar , ett kroppsspråk som är så urgammalt. Ni har inte förstått. Eran evolution har stått still. Det måste bero på alkoholen och rökningen. Helt fantastiskt att ni kan gå. Men det tog ju miljoner år det med.
En så lång harang hade jag aldrig hört från ledsagaren. Ingen aning vad jag skulle svara på det.
Ledsagaren stirrade med sina lysande gröna ögon. Slickade sig i mungipan innan harangen fortsatte.
Vi måste få barn, nya människor. Annars dör ni ut. Ni har redan börjat försvinna.
Er celldelning stagnerar, vi tror det kan ha att göra med strålningen.
Det tar nästan tio jordår att komma fram. Börjar inte ni reproducera er så?
Frågan eller påståendet vart hängande i luften.
Du får fria händer. Ett större rum. Blommor inte vet jag. Fixa barn.
söndag 13 februari 2011
tolerera kap3
Blicken och tankarna sökte sig obönhörligen mot Anna. Två veckor och ingen rörelse inte ett ljud.
Droppställningen stod som ett ensamt träd på ett kalhygge. Två spretande armar och det eviga droppandet. Alla andra hade vaknat och ett annat liv hade tagit sin början. Informationen var knapphändig och förde tankarna till en lektion i lågstadiet. En känsla av vanmakt och trots hade börjat spridit sig i rummet.
Arton par alla från Sverige alla blonda blåögda i trettio års åldern och barnlös. En helt vanligt samlad grupp människor med den enda skillnaden att vi uppenbart var på ett rymdskepp på väg någonstans. Ingen hade hittills känt igen något genom fönstret. Ingen storabjörn ingen sol eller planet. Just det var rätt så skrämmande. Allt är skrämmande nytt och inte alls vad man förväntade sig. Mat och allt annat var bra. Tre gånger om dagen fick vi ställa oss på led. Ledsagaren rörde inte en min, sa inget innan ledet var korrekt. Ännu en skolklass känsla.
Anna min Anna var den enda som ännu ej vaknat upp. Rolf en av männen vaknade som näst sist sju dagar sen. En vecka , en vecka ...
Kan man tolerera något sånt här. Funkar man ? Ligger och håller handen varje natt, sitter tyst vid din sida.
Den enda frågan dom ställt var om du var allergisk mot något.
Jag vet inte Anna? vet inte. Penicillin? en sorts Penicillin, det enda du har sagt.
Det enda svaret jag kunde ge. Inte ens en nickning tillbaks fick ja. Tror inte dom kan röra huvudet. Fattar inte att dom kan röra sig så fort, sen kan dom inte röra huvudet.
Imorgon måste jag ta tag i det här. Ställa tusen frågor.
Droppställningen stod som ett ensamt träd på ett kalhygge. Två spretande armar och det eviga droppandet. Alla andra hade vaknat och ett annat liv hade tagit sin början. Informationen var knapphändig och förde tankarna till en lektion i lågstadiet. En känsla av vanmakt och trots hade börjat spridit sig i rummet.
Arton par alla från Sverige alla blonda blåögda i trettio års åldern och barnlös. En helt vanligt samlad grupp människor med den enda skillnaden att vi uppenbart var på ett rymdskepp på väg någonstans. Ingen hade hittills känt igen något genom fönstret. Ingen storabjörn ingen sol eller planet. Just det var rätt så skrämmande. Allt är skrämmande nytt och inte alls vad man förväntade sig. Mat och allt annat var bra. Tre gånger om dagen fick vi ställa oss på led. Ledsagaren rörde inte en min, sa inget innan ledet var korrekt. Ännu en skolklass känsla.
Anna min Anna var den enda som ännu ej vaknat upp. Rolf en av männen vaknade som näst sist sju dagar sen. En vecka , en vecka ...
Kan man tolerera något sånt här. Funkar man ? Ligger och håller handen varje natt, sitter tyst vid din sida.
Den enda frågan dom ställt var om du var allergisk mot något.
Jag vet inte Anna? vet inte. Penicillin? en sorts Penicillin, det enda du har sagt.
Det enda svaret jag kunde ge. Inte ens en nickning tillbaks fick ja. Tror inte dom kan röra huvudet. Fattar inte att dom kan röra sig så fort, sen kan dom inte röra huvudet.
Imorgon måste jag ta tag i det här. Ställa tusen frågor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)