nobben

Huset var vitt nästan så att det gjorde ont i ögonen. Ingenstans fanns det någon vila för de trötta ögonen. Ljuskänsligheten hade kommit som ett brev på posten. Solen strålade från den klara hösthimlen,solens värmen var däremot borta. Nattens frost låg fortfarande kvar i skuggorna.
De tunna skinnhandskarna, hans favorithandskar hjälpte inte mot kylan. Den korta promenaden hade gjort lederna stela, kinderna lite frostbitna. Den tunna svarta kavajen fladdrade lite inför naturens andetag.

Mannen stod därnere nu. Inför mig, för min skull. Han ser tunn ut inte som förr.Baskern är på och en alldeles för tunn kavaj. Typisk ska se cool ut HA. Cool gammal gubbe! Ja så är det kanske. Han ser ju rätt så cool ut. Kall i alla fall.
Värmen spred sig från hjärtat utåt, neråt en känsla som inte infunnit sig på ett tiotal år.
Leendet fastnade i en för henne okänd grimas. Rynkorna satte stopp tur att det inte finns någon spegel här. När hon i samma ögonblick såg sin spegelbild i det frostbitna fönstret. Oj oj sa hon högt. Smink eller en föryngringsdryck kanske. Skit samma kaffe får det bli.

Kaffet spred redan sin förföriska lukt i det hemtrevliga köket. De sju sortens kakorna låg framme, bakade igår. Kokoslukten från kokoskakorna slog ibland igenom kaffelukten.
Den röda duken på slagbordet var som hämtad från ett foto i tidningen lantliv. Tittade man i november numret som låg på byrån sa fanns bilden där.
På det kortet satt en familj och fikade. Likadana sju sorters kakor, recepten fanns på sidan femtiosju till sextiotre.

Hon satt sig vid bordet och tog upp virkningen.

Handen greppade sakta grindhandtaget, kylan i järnet fick mannen att rycka till.
Han släppte handtaget och tankarna vände tillbaks till öringbäcken hemmavid. Promenaden hem vart raskare och lederna vaknade till liv.

livsstil

Hjälpen ville du inte ha.
Vara själv ville du.
Misskötseln av din kropp
Ditt liv i en spiral
Vi såg på
Din mamma och pappa
tar emot dig.
Rullstolen slipper du
syns sen kram

utrymma

Röd, röd är jag.
Rund fin och len.
Men utan ben.
En knut med en tråd.
Med luft eller gas.
Ett pang.
Ut rymmer luften.

Surrande

Den lilla udden ligger i höstskrud. En hinna av frost blänker till på vindskyddet. I bakvattnet i den lilla viken snurrar små isbitar. Isen bryts lös från strandkanten med ett svagt krasande. Morgondimman svävar över ängen på andra sidan älven. Älven har ännu inte vaknat till liv bara strömmarna strävar vidare. Som alltid är den viktiga läsningen av älvens humör och leverne, början på fiskedagen. Läsningen av strömmar och virvlar görs bäst med morgonkaffet i muggen. Lukterna av förmultnade löv, blöt eldstad och vattnet är förföriskt. Tystnade avbryts endast av isens strid på existens. En gök förkunnar att dagen har börjat.

En timme eller två förflyter med endast naturen som scen. Solen värmer sakta upp höstskruden. En explosion av liv och färger slås upp framför ögonen. Ett första surrande i en Enbuske avslöjar en trött geting. Några små vak i slutet av den lilla strömmen avslöjar harrens uppvaknande. En efter en föds dagssländorna till sin dag. Vaken breder ut sig i älven. En imitation av dagssländan knyts på. Ett försiktigt utvadande ut i det kalla vattnet. Efter första kastet ligger en halvkilos harr i fiskekorgen.

tunneln

"jag tänker aldrig gå in där,aldrig,aldrig säger jag" Som ett mantra upprepar jag aldrig om och om igen.
"aldrig,aldrig."

"Tyvärr så måste du det, ett måste, är så gott som något" Säger mannen som står brevid mig.

Blicken min har fastnat in i mörkret. "nä du aldrig"

"Men aldrig är en lång tid. Sen är det ett måste" Mannen har ett mantra lika gott och trovärdig för han som mitt är.
"Du måste" upprepas det igen.

"hörudu du" kläcker jag ur mig. " Det finns bara två måsten. Det är att välja och det är att dö"

Mannen tittar mig stint i ögonen" Du är död och det enda valet du har är att gå in, det är ett måste"

grus

Hmm ja vilka skitiga skor jag har. Vilket vackert grus alla färger. Kolla det blåa otroligt vackert.
Tänk om jag kunde vara så vacker. Blå eller blå vill man ju inte vara. Men så skinande och skir att någon stannade och tittade. Böjer jag mig ner kommer den försvinna bland alla andra.
Jag vill ha det blåa, vill känna mig så, bedårande. Solen som gör den så. Vågar jag titta upp. Nä vågar inte, ljuden är för nära. Hör dom, ja nu kommer dom. Vill knyta skorna ta bort fläckarna. Kan man gnugga bort fläckarna med den blåa. Gnugga bort skorna, benen mig själv.
Gruset är så fint, kan inte allt vara så fint.

Såg dig i korridoren, du ser aldrig mig. Jag är gruset det som alla trampar på.
Gruset som fastnar under skon. Som är så irriterande. Skon låter och blir obekväm. Man försöker sparka lös gruset mot nått vasst. Det gruskornet är jag.

"Hallå ditt blockmongo var gör du?" skriker någon i mitt öra.

Det blåa är borta nu. En skugga skymmer förmörkar gruset. Alla gruskorn ser likadan ut. Lutar mig närmre förminskar mig själv.

"Res dig upp jag pratar med dig din fitta." hör jag.

"Jag kommer aldrig titta på dig, aldrig erkänna dig. Jag är bättre än dig" Hör jag mig själv säga.
"Jag vet att det blåa finns, du har aldrig sett det. Det är nått som övergår ditt förstånd" Fortsätter min röst. Mitt inte jag. Den jag vill vara. Inte den skitiga tysta ensamma.

Slaget överröstar mina tankar. Örat ringer, huvudet gungar till. Ligger här igen. En tyst sekund. Gruset mot min rygg. Gruset mot mina handflator. Ansikten i en ring, inga blåa, inga fina skira människor.