Hmm ja vilka skitiga skor jag har. Vilket vackert grus alla färger. Kolla det blåa otroligt vackert.
Tänk om jag kunde vara så vacker. Blå eller blå vill man ju inte vara. Men så skinande och skir att någon stannade och tittade. Böjer jag mig ner kommer den försvinna bland alla andra.
Jag vill ha det blåa, vill känna mig så, bedårande. Solen som gör den så. Vågar jag titta upp. Nä vågar inte, ljuden är för nära. Hör dom, ja nu kommer dom. Vill knyta skorna ta bort fläckarna. Kan man gnugga bort fläckarna med den blåa. Gnugga bort skorna, benen mig själv.
Gruset är så fint, kan inte allt vara så fint.
Såg dig i korridoren, du ser aldrig mig. Jag är gruset det som alla trampar på.
Gruset som fastnar under skon. Som är så irriterande. Skon låter och blir obekväm. Man försöker sparka lös gruset mot nått vasst. Det gruskornet är jag.
"Hallå ditt blockmongo var gör du?" skriker någon i mitt öra.
Det blåa är borta nu. En skugga skymmer förmörkar gruset. Alla gruskorn ser likadan ut. Lutar mig närmre förminskar mig själv.
"Res dig upp jag pratar med dig din fitta." hör jag.
"Jag kommer aldrig titta på dig, aldrig erkänna dig. Jag är bättre än dig" Hör jag mig själv säga.
"Jag vet att det blåa finns, du har aldrig sett det. Det är nått som övergår ditt förstånd" Fortsätter min röst. Mitt inte jag. Den jag vill vara. Inte den skitiga tysta ensamma.
Slaget överröstar mina tankar. Örat ringer, huvudet gungar till. Ligger här igen. En tyst sekund. Gruset mot min rygg. Gruset mot mina handflator. Ansikten i en ring, inga blåa, inga fina skira människor.
Smärtsam läsning och mycket bra!
SvaraRaderaJättebra text som gör ont så ont att läsa
SvaraRadera