skymning

nu

sällskaplig

ingen sitter där du satt
finns ingen på den platsen
den är liten och trång, platsen
varje, varje dag lite mindre

runt om öppnas grönområden
lekar och spel finns det plats för
utsvävningar glada tillrop
leenden och kramar

det är svart där du varit
lite dött, lite ruttet
ångesten är för alltid inrotad
små små rötter

men de gröna rötterna kväver
de växer över
solens strålar gör om
värmen bygger

jag går vidare
lite starkare
gladare
har funnit sällskap

samband

-Mamma vad gör den där mannen.
Plötsligt pekande den lilla flickan på en naken man i hörnet av rummet.
Mamman tittade förnärmat upp och runt på de andra föräldrarna.
Hon höll lite varligt i flickans axel och vände runt mot scenen.
-Jag vet inte kära du, faktiskt ingen aning.
Långsamt vände hon blicken mot hörnet igen.
I hörnet stod nu en kvinna i full ängelskrud.
En ängel skulle man väl helt enkelt kunna säga.
Ängels rörelser var som om hon var i vatten. Armarna högt uppsträckta över sig.
Munnen öppnade sig och en fantastisk vacker sån utbröt.
Allt stannade till i rummet. En tenor tog upp efter en stund, den nakne mannen var tenoren.
Ingen absolut ingen andades. Tid och rum stannade till.
Efter någon minut av absolut vördnad av alla, tonade sången ut och de båda försvann.
Dom tonade ut tillsammans med musiken.
De försvann bara löstes upp i tomma intet.
Tystnaden i rummet avbröts av en man som stapplade in i salen genom stora ingången.
Det rann blod från hans läppar ,håret stod på ända.

Rakt ut skrek han bara.
- Alla är borta tromben tog alla. Min pojke är borta!! Mitt liv är slut.
Innan han handlöst föll i golvet.

graverande

ens eget liv och leverne

skenbart

Seendet är skenbart.
En illusion av leenden.
Förhoppningar.