En läxa

jag är en vecka i en kropplös kropp
Stampar runt en enbuskes grenar
Samlar bär till grytor och helg
Det röda vinet sköljs ner
en lakrits underton med blåbär
tjädergrytans mustighet slår dina ögon
en sekund
vi reser oss upp
dansar skrattar dricker rött
spiller, bryr oss ej
jag är en själ i en kropplös kropp
bedyrar en kärlek
rör oss tillsammans
ljuger
Det finns ingenting kvar

En omväg

Samtalet i sig är en omväg
hela stunden
Allt runt omkring
Vi vet ju det
bara fån sitter här

Snälla lägg av nu
Sluta bara
orkar inte ens titta på

Vi pratar runt
runt en kaffe
inte ett mål
vi vet ju det
idioterna vi två

snälla lägg av bara
nu får det vara nog
orkar inte mera

Trippar på tå
runt bakåt
ler diktar
pratar strunt
fan

stagnera

Gräset var grönare på andra sidan.
Ändå satt jag kvar här. Inte för att jag måste, utan för att jag kunde.
Det är ju aldrig eller nästan aldrig ens egna beslut vart man ska hamna.
Man är ju oftast två eller mera i en familj eller en konstellation.
Så nu satt jag nöjd kvar här.
Dom andra pekade och tittade över mot mig.
En nästan hetsk stämning rådde.
Kolla på han, vilken stor plats han har.
Hur kan han sitta kvar där?
Det är ju inte lika grönt där, fattar mig inte på han.
Bara fortsätta så där. Mumlades det på alla möjliga håll och kanter.

Nyckeln

Nyckeln hängde på sin gamla plats. Anna fingrade förföriskt på den. Säkert flera tusen gånger hade hon hållit den i sin hand. En medelålderskvinna i sin bortgångne pappas fåtölj. Med sina egna tankar.
Två dagar har jag gått omkring i huset och småplockat tänkte hon.
Alltid avslutar jag här. Vart går nyckeln?
En enkel guldfärgad nyckel. Raka linjer men fantastisk fin.
Kroken i väggen sitter bakom fåtöljen. Nyckeln har hängt över pappas vänstra axel i hela mitt liv.
Varför hade hon aldrig frågat? Tankarna om att fråga hade alltid funnits där.
På dödsbädden fanns annat att prata om. Livet och barnbarnen några tårar sen gick det fort.

Mamma gick bort på plats. Krocken var fruktansvärd älgen landade i framsätet, där mamma satt.

Nu sitter jag här igen. I pappas favorit fåtölj. Med en nyckel jag ska hänga runt halsen.

behålla något

Esters ord om att behålla något.- Att behålla något som egentligen är någon annans. Eller något man hittar.

----------------------------------------------------------------------------------------------

Bron över tusen ängar hägrade.
Vägen genom alla skogar var inom räckhåll.
Tidens tand på papper.
När jag väl kom på det såg det enkelt ut.
Böja tid och rum.
Några siffror, några ord och en enkel ritning.
Vad innebär det här?
Nu finns ju inga väggar.
Inga tider.
Vart är jag.
Vart ska jag och varför.
Pappret brann plötsligt i mitt medvetande.

Rent praktiskt, vad händer om jag använder den? Försvinner vi kanske.
Kommer jag aldrig träffa dig. Syns jag om jag kommer fram samtidigt som nu. Eller kommer jag fram teoretiskt en millisekund senare. Praktiskt är jag på två ställen eller två tider samtidigt.
Mitt medvetande på två ställen. Är jag död då? Eller mer levande än någonsin.
En dröm fast verklig.
Pappret brinner verkligt.
Tanken och uppfinningen finns för alltid i cellen.

resa

Pappa har du märkt att jag inte tjatat någonting.Säger min sexåriga Ester helt plötsligt.
På hela resan hem inte en enda gång. Inge tjat alls pappa.

Haha.
Nä hjärta det har jag inte tänkt på. Men det har varit jätteskönt, eller hur.
Fem timmar i bil utan tjat, ja tack. Det gjorde du jättebra.

Borta bra men hemma bäst pappa.

- Precis den här dialogen hade vi från hamra i fredags.
Sjuk duktig dotter. Det var verkligen en skön resa. Många roliga och intressanta samtal.
Lite allsång och tävlingar. Dom är så underbar våra småliv. Titta och sug åt er.
Nästa resa blir till en svensk sommarort någonstans i Sverige.
Men då blir det lite tjat , för då vill hon fram och bada :)

Anlita

En liten fågel skvallrade om dig.
Den var röd.
Några ord, några meningar sa den.
Fågeln sa vackra saker.
Var den anlitad av dig?
Jag litade på dess ord.
Tankarna på orden och dig skrämmer mig.
Lilla fågel röd ljög.