torsdag 14 april 2011

stagnera

Gräset var grönare på andra sidan.
Ändå satt jag kvar här. Inte för att jag måste, utan för att jag kunde.
Det är ju aldrig eller nästan aldrig ens egna beslut vart man ska hamna.
Man är ju oftast två eller mera i en familj eller en konstellation.
Så nu satt jag nöjd kvar här.
Dom andra pekade och tittade över mot mig.
En nästan hetsk stämning rådde.
Kolla på han, vilken stor plats han har.
Hur kan han sitta kvar där?
Det är ju inte lika grönt där, fattar mig inte på han.
Bara fortsätta så där. Mumlades det på alla möjliga håll och kanter.

7 kommentarer:

  1. För en del är nöjda människor mycket provocerande ... Bra bild av personen i gräset som är grönare på andra sida.

    SvaraRadera
  2. Det är en god egenskap ibland, att kunna sitta kvar.

    SvaraRadera
  3. att trivas där man är, att få vara nöjd, tänk att det kan vara så provocerande... sitt kvar!

    SvaraRadera
  4. Jag tror också att bland det mest provocerande kan vara att vara nöjd och dessutom visa det.

    SvaraRadera
  5. Visst är det skönt att bestämma själv och inte behöva ge efter för sådana som inte har med saken att göra, men som blir provocerade.

    SvaraRadera