Nyckeln hängde på sin gamla plats. Anna fingrade förföriskt på den. Säkert flera tusen gånger hade hon hållit den i sin hand. En medelålderskvinna i sin bortgångne pappas fåtölj. Med sina egna tankar.
Två dagar har jag gått omkring i huset och småplockat tänkte hon.
Alltid avslutar jag här. Vart går nyckeln?
En enkel guldfärgad nyckel. Raka linjer men fantastisk fin.
Kroken i väggen sitter bakom fåtöljen. Nyckeln har hängt över pappas vänstra axel i hela mitt liv.
Varför hade hon aldrig frågat? Tankarna om att fråga hade alltid funnits där.
På dödsbädden fanns annat att prata om. Livet och barnbarnen några tårar sen gick det fort.
Mamma gick bort på plats. Krocken var fruktansvärd älgen landade i framsätet, där mamma satt.
Nu sitter jag här igen. I pappas favorit fåtölj. Med en nyckel jag ska hänga runt halsen.
ett livets mysterier, somd en ständigt hängande frågan i luften
SvaraRaderafint
Gillar stämningen genom din berättelse. :)
SvaraRaderaFrågan som aldrig blev ställd. Man undrar vart nyckeln leder och om hon någonsin får reda på det.
SvaraRaderaGillar, som vanligt.
SvaraRaderaDet finns nog alltid saker man glömt fråga, nycklar man saknar och nycklar man har, men inte vet vart de går. Bra text.
SvaraRaderaFinstämt och välskrivet. Ja, varför frågar man inte mer när man kan? Fråga mer, tänka mindre är kanske ett bra recept.
SvaraRaderaAllt har kanske inte ett svar, tänker jag. Just den nyckeln kanske har som sin uppgift att göra just det som den gör - hänga runt halsen och väcka frågor.
SvaraRaderaDu fångar mig med dina fina ord, jag vill läsa mer och jag vill veta vart nyckeln går!
SvaraRadera