nobben

Huset var vitt nästan så att det gjorde ont i ögonen. Ingenstans fanns det någon vila för de trötta ögonen. Ljuskänsligheten hade kommit som ett brev på posten. Solen strålade från den klara hösthimlen,solens värmen var däremot borta. Nattens frost låg fortfarande kvar i skuggorna.
De tunna skinnhandskarna, hans favorithandskar hjälpte inte mot kylan. Den korta promenaden hade gjort lederna stela, kinderna lite frostbitna. Den tunna svarta kavajen fladdrade lite inför naturens andetag.

Mannen stod därnere nu. Inför mig, för min skull. Han ser tunn ut inte som förr.Baskern är på och en alldeles för tunn kavaj. Typisk ska se cool ut HA. Cool gammal gubbe! Ja så är det kanske. Han ser ju rätt så cool ut. Kall i alla fall.
Värmen spred sig från hjärtat utåt, neråt en känsla som inte infunnit sig på ett tiotal år.
Leendet fastnade i en för henne okänd grimas. Rynkorna satte stopp tur att det inte finns någon spegel här. När hon i samma ögonblick såg sin spegelbild i det frostbitna fönstret. Oj oj sa hon högt. Smink eller en föryngringsdryck kanske. Skit samma kaffe får det bli.

Kaffet spred redan sin förföriska lukt i det hemtrevliga köket. De sju sortens kakorna låg framme, bakade igår. Kokoslukten från kokoskakorna slog ibland igenom kaffelukten.
Den röda duken på slagbordet var som hämtad från ett foto i tidningen lantliv. Tittade man i november numret som låg på byrån sa fanns bilden där.
På det kortet satt en familj och fikade. Likadana sju sorters kakor, recepten fanns på sidan femtiosju till sextiotre.

Hon satt sig vid bordet och tog upp virkningen.

Handen greppade sakta grindhandtaget, kylan i järnet fick mannen att rycka till.
Han släppte handtaget och tankarna vände tillbaks till öringbäcken hemmavid. Promenaden hem vart raskare och lederna vaknade till liv.