sakta ner Kap8

En liten skakning i skeppet och en flimrande känsla både syn och tankemässigt. Precis som att allt saktade ner. Tittade mig runt på de andra alla tittade sig runt. Någon hölls sig för magen och hulkade.

-Kom och titta , skrek Roger till från fönstret.
Vi var ett hundratal som skyndsamt tog sig till det stora panorama fönstret i matsalen.
En liten kränkning under oss och känslan av att vi stod stilla eller iallafall rörde oss långsamt, var uppenbar.
En helt fantastisk syn etsade för all evighet fast sig i människans existens.
Planeten låg där, vi hade sett den på bild. Men? Vi hade ju alla tvivlat. Planeten låg faktiskt där, framför den stumma gruppen.
På några kilometers höjd låg vi i omloppsbana. Jag kunde se skogar,vattendrag,sjöar och berg ett helt verkligt landskap.
Ett tyst jubel startade för att utmynna i kramar och eufori. Sen avstannade allt med nyfikna blickar ut mot planeten. Händer sökte en partner några höll om varann. Min saknad efter Anna, en evig saknad. Stilla tårar började strila ner för mina kinder. Både av lycka och av sorg.

Några få timmar senare satt vi enad i den stora konserthallen. Ledsagarna stod framför oss och informerade oss. Om bara tre dagar skulle vi bli ner skickad. Inte teleporterad ,många hade varit rädd för det. Även jag och av samma orsak som de andra. Dom hade också tappat sin kära.
Det fanns en port man kunde gå igenom. Vi skulle teleporteras fast inte med vätskan. Ett mummel och spridda frågor skreks ut i rummet.
Varför hade vi inte kunna skickas i porten förut?
Vad kan hända?
Ledsagarna bara hyssjade ner oss och sa att alla frågor besvaras senare.
Skeppet måste ligga i exakta samma hastighet som planeten på alla sätt och vis.
Det kunde ta några dagar att ställa in.
Sen skulle vi ner.