tolerera kap3

Blicken och tankarna sökte sig obönhörligen mot Anna. Två veckor och ingen rörelse inte ett ljud.
Droppställningen stod som ett ensamt träd på ett kalhygge. Två spretande armar och det eviga droppandet. Alla andra hade vaknat och ett annat liv hade tagit sin början. Informationen var knapphändig och förde tankarna till en lektion i lågstadiet. En känsla av vanmakt och trots hade börjat spridit sig i rummet.

Arton par alla från Sverige alla blonda blåögda i trettio års åldern och barnlös. En helt vanligt samlad grupp människor med den enda skillnaden att vi uppenbart var på ett rymdskepp på väg någonstans. Ingen hade hittills känt igen något genom fönstret. Ingen storabjörn ingen sol eller planet. Just det var rätt så skrämmande. Allt är skrämmande nytt och inte alls vad man förväntade sig. Mat och allt annat var bra. Tre gånger om dagen fick vi ställa oss på led. Ledsagaren rörde inte en min, sa inget innan ledet var korrekt. Ännu en skolklass känsla.

Anna min Anna var den enda som ännu ej vaknat upp. Rolf en av männen vaknade som näst sist sju dagar sen. En vecka , en vecka ...
Kan man tolerera något sånt här. Funkar man ? Ligger och håller handen varje natt, sitter tyst vid din sida.
Den enda frågan dom ställt var om du var allergisk mot något.
Jag vet inte Anna? vet inte. Penicillin? en sorts Penicillin, det enda du har sagt.
Det enda svaret jag kunde ge. Inte ens en nickning tillbaks fick ja. Tror inte dom kan röra huvudet. Fattar inte att dom kan röra sig så fort, sen kan dom inte röra huvudet.
Imorgon måste jag ta tag i det här. Ställa tusen frågor.