gemenskap

de små ögonblicken av gemenskap
ett ögonkast en känsla
du går alltid två steg framför
i ett för mig omöjligt tempo

kan man som människa förstå?
jag har aldrig fattat
en gemenskap som bara löses upp

jag lika som du, dör nog
med känslan av förlust
och en mörk vrå i hjärtat

jag har spänt fast mig
resan kanske fortsätter ensamt

i ens spår rycker plötsligt någon
en värme, ett leende
man provar igen
öppnar en annan vrå

förtjust tickar hjärtat på
tar din hand
visar mitt, du visar ditt