att vända sig om.

Dom visste att dom var förföljda. Den lilla gruppen soldater tog sig målmedvetet fram över den gnistrande snön. Det gick knappt att andas i den stränga kylan. Antero tittade ut över ängarna. Fyra timmar kvar innan dom fick kontakt med bataljonen. Hästarna frustade och drog. Isen hängde i deras tjocka päls . Antero förstod att dom inte skulle hinna undan.Gruppen var inte tillräckligt snabb. Förföljarna hade inga hästar och inget byggmaterial. Ingenjörstruppens svaghet var just det, tungt lastad och med hästarna.Svetten på hästarna oroade han. Hästarna och mannarna skulle frysa ihjäl om dom inte fick bygga upp bastun och vindskydden.

Natten hade ekat av skotten. Gruppen hade blivit överrumplad. Sorgen över Petri slog över honom. Det skulle ju inte vara några ryssar här. Irritationen fick han att koka. Längst fram och längst bak, hela tiden mot fiendens linjer.Bron hade dom lyckats spränga. Det var det första han lärt sig av sin mentor. Spränger du dina broar efter dig. Då får du förhoppningsvis den tid du behöver för att ta dig tillbaks.

Snart skulle dom komma ut på den stora Saimen. Vinden skulle bita i och dom skulle vara levande måltavlor. Antero tittade på dom sju pojkarna som var med honom. Dom litade blint på han. Sammanbitet tog dom sig vidare.Hur många kunde förföljarna var. En lika stor grupp som hans förmodligen. Vilka alternativ hade han. Antero förstod egentligen att bara ett alternativ återstod. Han beordrade halt alla stannade. Antero skidade fram till packningen. Packade upp det långa paketet. Inlindat i filten låg den tunga kulsprutan. Mödosamt tog han av sig ryggsäcken surrade på sig vapnet och stativet.

Den lilla kullen med enbärsbuskarna skulle ge han tillräckligt med skydd. Han gav Rauno ordern. Sopa igen mina spår så bra det går. Ge er sen ut på isen. Ta er inte fram allt för fort. Ni får vara bete. Igensopningen gick fort. Tyst lämnades han kvar av sin egen grupp. Ensam i buskarna vart tystnade påtaglig. När inte skidorna och hästarnas frustande hördes. Det tryckte mot tinningarna. Kylan,tystnaden och döden var närvarande. Svagt började ljudet av skidor höras. Han tog av sig handskarna kontakten med vapnet måste vara totalt.Lade ner huvudet i snön drog huvvan djupare över ansiktet. Han visste att han var helt osynlig.

Anteros tankarna snurrade. Förföljarna skulle inte förvänta sig något. Men hur skulle dom vara formerade. En och en eller två på led.Framförallt hur många var dom. Nu hördes ljudet genom huvan. Ljudet färdades fort över skaren. Så gruppen var nog gissningsvis 200m bort. Dom hade nog sett hans egen grupp öppet på isen. Allas ögon och fokus var nog ut på isen.

Antero tyckte nästan att han hörde ryssarna andas. Han kramade försiktigt in avtryckaren. Reste långsamt upp huvudet. Bara ett tiotal meter bort skidade pojkarna frenetisk framåt. Ljudet exploderade när Antero höll in avtryckaren. En minut fyrahundrafemtio skott senare tystnade vapnet. Helt tyst förutom att det ringde i öronen. Antero reste sig sakta upp.Han satt på sig skidorna och tog upp det heta vapnet. Packade ihop och surrade mekaniskt vapnet på ryggen. Han åkte långsamt fram för inspektion. Där låg dom, de vita dräkterna var söndersprängda. Blodet låg tjockt på den vita snön. Ingen rörde på sig. Ögonen låg och blickade upp mot den blå himlen. Antero tog av sig handskarna. Gick runt bland dom åtta döda pojkarna. För pojkar var det. Antero var själv bara trettio men det här var småbarn. Den yngsta var säkert bara femton den äldsta tjugo. Så var kriget nu,det fanns bara småbarn. Han stängde ögonen på pojkarna och bad en stilla bön för dom.

Sen vände han sig om och skidade ut på den stora sjön. Det smällde i isen. Antero tänkte på våren. Kanske den är på väg.