sårbarhet

De första dropparna hängde i skrevan. Långsamt byggdes dom upp tills tyngdkraften vart för stor. Två meter längre ner slogs dom sönder mot urberget. I mörkret sammanfogades dom till en liten pöl. Ljudet i den lilla skrevan var förföriskt. Några smådjur samlades vid pölen ibland. En skogsmus eller en och annan fågel kunde leta sig in.

In i den lilla skrevan sipprade varje morgon solens strålar. Det lilla fallet ur skrevan såg ut som ett silverregn. Flera små vattenfall sammanfogades efter några hundra meter i den karga terrängen. Den lilla bäcken bildades. Några smågölar och bakvatten uppstod. Högt upp i fjälldalen sågs den första Öringen. En trettio centimeter lång skönhet. I det kalla bakvattnet trivdes den. På morgonen började de första kläckningarna mygglarverna fanns i överflöd. Bakvattnet snurrar runt runt, slipar ner stenarna i partiklar. Allting färdas neråt så småningom även den då döda Öringen.

Ibland kommer vi tvåbenta och hälsar på. Vi dricker,badar och använder det klara fjällvattnet.

Vattnet smakar godare än det dyraste mineralvattnet. Just i den här bäcken är vattnet lite hårt. Det löddrar inte så mycket när man schampoonerar sig. Jag tittar på dig när du doppar ditt långa ljusa hår i det djupa bakvattnet. Det här är vår plats nu, vi lånar den. Naken i kvällssolen värmer vi oss vid brasan. Varsitt glas vin och lite nygrillad öring.

Bäckens ljud gör att vi somnar innan solen gått ner. På morgon hälsar två stycken renar på oss. Vi vaknar av ett ljudligt sörplande. Nyfiket stirrar dom på mig när jag tittar ut ur tältet....

Fem timmar senare startar jag bilen. Svettiga efter den raska promenaden ner för berget. Vi längtar båda efter en riktig säng. En mustig köttgryta, röttvin och ett nattligt samtal senare tackar vi fjällen för den här hösten. Korten, minnena och myggbetten många. Funderingarna på hur länge bäcken får vara orörd är våran oro.