Tråkiga besked

Det var längesen jag såg den första.
Så där i perferin ,mörk ,otydlig, långsamt gående.
Än så länge har jag inte hört något ifrån dom.
Men känslan är att dom visslar.
Dom visslar nog med varann.

Sista två månaderna är känslan av att dom vallar oss. Vi rör oss i alt större grupper. Läste i tidningen att föreningsverksamheten ökat med flera hundra procent. Satt igår på gårdsmöte. Det tredje den här veckan. Ola hade sammankallat oss, vi samtalade om barnens snögubbar. Estel, Olas fru satt bara helt tyst, hela mötet. Min blick sökte sig obönhörligen till hennes vänstra axel. Man kunde se en liten skugga där. I slutet av mötet letade sig en solkatt in och lekte på Estel. En förskräckt suck och skuggan försvann för några sekunder.