i din öppna famnars djup
ramlar jag
famlar efter en kant att hålla i
Inte finns det någon som räddar mig
kanske ser ingen mig
Ett hål så djup
att jag inte finns
bara genom dig existerar jag
genom tiden som passerar
inom mig är tomrummet
utan kanter att hålla i
snart närmar jag mig
någonting
så måste det vara
Som så ofta skriver du så att det känns.
SvaraRaderaHåller med.
SvaraRaderaMärkligt. För jag började gråta...Jag är nog överkänslig nu för tiden..men oerhört starkt, vackert och evigt. Tack!
SvaraRaderaDen här blev stark, som sagt var.
SvaraRaderahärligt mannen, såna djup kan vara så jobbiga, men ack så lockande....
SvaraRadera