Lyckost dig, nästan skrek hon.
Varför ska du få åka på läger ,fortsatte hon med oförminskad röst.
Den sexåriga lilla fröken stod på tå och nästan spottade i mitt ansikte.
Ögonen blixtrade och tänderna bets ihop gång på gång.
Varför skrattar du pappa, pappa vad flinar du åt.
Ska du på läger ska jag på läger fortsatte hon.
Sen kunde jag inte hålla mig, utan höll mig för magen och kiknade av skratt.
Lilla fröken lugna ner dig sa jag. Kom sätt dig här så får du prova läsa igen.
Hon satt sig trotsigt i mitt knä.
Och med gråt i halsen stockade hon fram.
Dansläger står det pappa. Dansläger varför ska du på dansläger? Sa hon.
Men kära du tror du att det är jag som ska på dansläger,svarade jag.
Jamen du sa ju det, kom svaret blixtsnabbt. Du sa ju det.Fortsatte hon.
Hahaha att du skulle på dansläger, vad ska jag på dansläger att göra.
Svara jag.
Förstår verkligen Esters ilska (för det är väl hon?)! Vi barn tar allt bokstavligt :-).
SvaraRaderaDet är inte lätt att veta. :)
SvaraRaderaGulligt
SvaraRaderaHaha!
SvaraRaderaGråter med Ester!
SvaraRaderaså ogenerat ärligt!
SvaraRaderaKänner igen känslan och förstår hennes ilska! Bra skrivet :)
SvaraRaderaSött!
SvaraRaderaFörstår Ester. Och dig.
SvaraRadera