empati

Tredje trappsteget, ännu en dag. Kaffekoppen stod som en staty brevid. Samma lilla sfär utnyttjades koppen,dag ut dag in. Vid upplyftandet mot munnen syntes en massa ingrodda svart ringar i trappens fjärde steg.
Koppen stod högre upp i hierarkin än mannen. Dess innehåll hade för ett antal år sen tagit kommandot. Den sura alkohollukten var en aning friskare än lukten ur munnen. Ingen kom längre och hälsade på. Matkassen ställdes vid den trasiga brevlådan, en gång i veckan. Bruna bönor ,kaffe,färdiglagat inte smalmat direkt. Mannens kropp hade formats därefter. Svettlukten och odören från mannens otränade kropp slog ut som en blomma runt han. De varma ljumma kvällarna i augusti så kunde grannarna få sin beskärda del av lukten.

Tre år på anstalt hade inte hjälpt någon. Straffet för fyllekörningen syntes i familjefotot i hallen.
Tre röda kors över kvinnan och de två barnen.
De var kluddigt ditritad , överstrykningar i affect.
Det var snart slut nu. Samtalen, livet var slut nu. Grannarna tittade bort. Släkt och vänner vände ryggen till. Samhället hade inget mer att erbjuda. En enkel begravning, kistan var vald.

Kaffekasken , den hembrända spriten slog ett välbehövligt lugn i mannens hjärta.

Ska vi verkligen köra hem? hur mycket har du druckit. Det var Agnes sista fråga.
Kanske inte den sista? Men den mest avgörande. Vad hjälper det nu att vi bestämde tillsammans. Nu fanns ju inget tillsammans. Ingen fanns.