Nästan alla ligger där.
En trasig kruka några gamla ljus.
Några ihoptorkade tulpaner sticker upp ur en plastvas.
Våra trasiga och förstörda samveten tävlar emot ogräset.
En ojämn kamp mot naturkrafterna.
Det enda som ändå syns klart är arven.
En enda sten till oss alla.
Några meningar, några tankar, en bild och det viktigaste.
Några siffror som sammanfattar allt.
Bra skrivet. Och det är bättre man försummar de döda än de levande.
SvaraRadera<3
SvaraRaderaHåller med Kalle men respektera de döda...
SvaraRaderafint komponerat
SvaraRaderaMånga har skrivit poetiskt idag. Och alla är så duktiga tycker jag. Precis som du.
SvaraRaderaSå himla fint och stort!
SvaraRaderaOch hade jag inte fått hjälp av de andra hade jag som vanligt inte fattat vart du var!
Och drar således slutsatsen att jag förmodligen borde byta hobby!
Gillar den dubbelbottande betydelsen av "arven". Ogräset som breder ut sig men också det som lämnas efter i form av gener, sorg, plikter...
SvaraRaderaFina betraktelser
SvaraRadera"Några siffror som sammanfattar allt" Skrämmande, men på sätt och vis sant.
SvaraRaderaVäldigt sant! Jag har alltid tänkt att jag inte vill ha någon grav som folk ska behöva ha dåligt samvete över. Det räcker att bli brydd om när man är i livet. Som Kalle Byx skrev också!
SvaraRadera"Våra trasiga och förstörda samveten tävlar emot ogräset." Snyggt formulerat! Och för vem? De kära avlidna eller okända kyrkogårdsbesökare? Men man kan ju inte bara strunta i det. Hur skulle det se ut?
SvaraRadera