Den lilla spräckliga repan i glaset stal uppmärksamheten.
Den startade mitt i glaset.
Fingertoppens resa gick långsamt och ytterst varsamt.
Ett över tvåhundra år gammalt glas. Skörheten var slående men vinets arom exploderade ur kupan.
Tankarna snuddade hos glasblåsarna.
Ett varmt och vackert yrke.
Just det här glaset och de fyra andra i skåpet hade rört många läppar.
En litet ryck i handen när den vassa sprickan öppnade fingertoppen.
Glaset gjorde en enkel virvel och krossades i miljoner glasbitar.
Blicken sökte sig ner, såg inte längre ett glas.
I botten av diskhon låg lite sand.
Åh ja, glasets ursprung, sanden! Vindlande, vackra tankar. Ja.
SvaraRaderaJättefint
SvaraRaderaDet gäller att handskas varsamt med livets förgänglighet. Fint illustrerat.
SvaraRaderajag tycker att texten i ordval och flyt på ett så fint sätt stämmer överens med innehållet. Precis så här ska man skriva om 200 år gammalt glas.
SvaraRaderaVackert! Bra!
SvaraRaderaVarför kan inte jag skriva så här?! Bra!!
SvaraRaderaFint!
SvaraRaderaJättefint! Tack för peppningen...idag kom tredje grejen...jag har antagligen brutit en tå. Sååå himla löjligt!
SvaraRadera