Fy fan vad trött jag är på att vara instängd här. År ut år in i samma djävla rum. Hur kan det vara möjligt att något sånt här kan falla på någons lott. Käre gud nu har vi haft det här samtalet i eoner. Hur längesen var det nu sjuhundra år. I tvåtusensexhundra år idag har vi pratat om det här.
Eller jag har pratat om det här! Svara för fan svara!
Nähä tystnad jaja tystnad är roligt. Ska komma hem till dig och vara tyst i tvåtusensexhundra år.
För det lovar jag på heder och samvete att jag ska vara.
Vad var det du sa att jag skulle få?
Jag skulle få ge alla vad de önskade. Var det inte så? Jo så var det. Nu sitter jag här under tvåtusen meter med vatten. I en djävla koppar flaska. Hallå!!! Nu orkar jag inge mer.
Fyra hundra människor hann med. Fyrahundra vad är det, jag har sett dom. I jordmån mellan sten och stål. Var det din vedergällning. Ditt beslut käre gud, hör inte du mig? Dom gjorde ju inget farligt. Atlantis det var ju ditt. Saker och skeenden var ju dina.
Ibland hör jag mitt namn nämnas, anden i flaskan. I sagor till barn, i sagor finns jag gud. Ingen letar efter något som finns i sagor.
Ingen letar efter mig, ingen vet att jag finns. Känn på dom orden, smaka på dom gud.
Gillade den här :)
SvaraRaderaJa, instängd ande vill man inte vara!
Gillar.
SvaraRaderaGillade särskilt slutraderna: Känn på dom orden, smaka på dom Gud. Helt i min smak. Gillar!
SvaraRaderaSjyst och lite lurigt till en början (jag funderade över perspektivet) gillar den lätt förbannade tonen.
SvaraRaderaFörst tänkte jag förresten att det kunde handla om att vara instängd (mera psykologiskt) i en liten ort och att tidsangivelserna var ett mått av hur långsamt tiden gick där.
Skitbra
SvaraRaderaJa skitbra!
SvaraRadera