lördag 3 april 2010

Köa

Helt plötsligt stack ljuset till i ögonen. Jag blinkar till och tårarna rinner . Försöker att kisa men ljuset är enormt starkt. Höjer högerarmen och lägger den för ögonen. Försöker stänga ut ljuset. Men det går inte, det strålar genom armen. Tankarna börjar snurra. Hur kan jag se igenom armen. Blundar ännu hårdare, trycker ihop ögonlocken. Ljuset blir starkare och starkare. Skriker ett hest och högt ljud som jag absolut inte känner igen. Hördes det nått överhuvudtaget.

Hej hörs det rakt framifrån. Ett vänligt och mjukt hej. Hej och välkommen var inte rädd.En varm och mjuk hand läggs på min. Nu ser jag helt plötsligt armen. Ljuset sjunker undan lite eftersom. En otroligt vacker kvinna står framför mig. Jag kipar efter andan. Frågorna haglar i huvudet.

-Hej igen börjar du vakna till?
-Ja hörs det, ett pipande ja.
-Du är snart född som vi kallar det. Du är först i kön. Inte många här idag. Den blir mindre och mindre för varje dag.
-Vadå?
-Det kommer färre och färre hit.
-Okeeej mumlar jag oförstående
Tittar mig runt. finns egentligen inget ett att se. Det är vit mjukt och fantastiskt vackert. Man verkar kunna se hur långt som helst. Åt alla håll. Ser rörelser och andra gråa vita figurer. Man får liksom ingen riktig kontroll över visionen.

- Du är i vita rummet. Ser du där borta där är evigheten.Jag vet att du har andra som väntar på dig. Men först ska du bli klar. Är du törstig?
- Ja nått så fantastiskt.
- Hon sträcker ut handen ,kristallglaset fylls till brädden av vatten. Vattnet verkar rinna rakt ut från luften.
Jag tar glaset, dricker djupa klunkar av det mest fantastiska vatten jag någonsin smakat på.Funderar på vad hon sa.
- Vilka väntar på mig?
- Kom
Reser mig ostadigt. Tar några försiktiga steg. Känner att jag inte väger nått. Men det kittlar till under fötterna och en svag bris känns mot huden.
-Titta där borta. Hon pekar mot en grind.
Jag kisar genom grinden. Den absolut vackraste och den mest fantastiska syn möter mig. Min älskade dotter. Jag börjar springa.Hon flyger upp i min famn och den kram jag har väntat på i 12 långa år tar sin början. Tårarna rinner efter mina kinder. Hon skrattar det mest fantastiska skratt. Hennes hår luktar exakt som förut. Kramen kommer att vara för evigt.Jag ser i hennes bottenlösa blå ögon.
- Kom pappa så ska jag visa dig himlen.

2 kommentarer:

  1. Den här texten har du lyckats mycket bra med, och jag känner en tår bakom ögonlocket när jag läser sista orden.

    SvaraRadera
  2. Bra och slutet är jättevackert!

    SvaraRadera