skeptisk kap6

Sju år det är lång tid det. Strålningen har börjat lämna spår. Tror nog att vi alla känner av det.
Tandköttet blöder, till och med att några av oss har tappat tänder. Håret mitt började lossna redan för två år sen.
Vi börjar närma oss slutdestinationen. En planet vi fått döpa själv. Adam heter den, en stor omröstning senare. Ett år kvar säger ledsagarna. Det är bara att hoppas att något av det dom säger blir verklighet. Jag är i varje fall skeptisk. Dom påstår att att hastigheten på skeppet har varit max. Vi har tagit hjälp av stora planeter för att öka hastigheten. Även svarta hål har utnyttjas. Jag är väldigt skeptisk till all information. Det skulle ju var konstigt om svarta hål skulle rädda oss. När det var svart materia som försatt oss i den här situationen.

Anna vaknade aldrig mer. Det gick fort när vi började medicineringen. Hon bara försvann , hennes kropp gav upp och den första begravningen var ett faktum. Sen har begravningarna fortgått, barn som döfötts,kvinnor i barnsäng. Strålningen tär, även tristessen bryter ner.

Hoppet står till ledsagarna. Några vi inte vet något om. Vi har fått träffat andra livsformer. Men en kommunikation verkar omöjlig. Finns inget som binder oss samman.Vi och dom består inte ens av samma sorts atomer. Just det övergår mitt förstånd. Men en enkel förklaring av ledsagarna är att vi inte är i samma tid och rum. Ändå kan man sitta vid samma bord.