ovanligt bemötande

Du är man va? Sa mannen som kom småspringande över gatan.
Stirrade mig blint i ögonen.
Man? Hmm ja det är jag svarade jag..
Bra tyckte väl det, sa mannen. Varvid hann räckte över en bunt papper och sprang vidare.
Mållös stirrade jag ner på pappershögen. En bunt barnteckningar, lite ord här och där.
Inget jag kände igen. Stirrade efter mannen som skyndade sina steg runt hörnet.
Pulade ner bunten i portföljen och strosade vidare.

försöka

brukar stå längst bak och skrika
dom här väggarna håller inte mig
går själv gata upp gata ner
och bara hatar
står längst bak, ljuger ser på dig
ringer vill inte att du svarar
står och tittar
din fitta

inte ens när du ser mig
vill jag försöka
skriker mig hes
slår sönder väggar
går mig blodig
försöker tala sanning
ligger och ser på dig
försöker

Ignorera kap 12

Enda sen vi gick igenom porten ner till adam. Så har vi alla känt oss ignorerad. Tror inte jag att vi eller i alla fall jag fått svar på en enda fråga. Nu efter ett år är känslan av total ignorans uppenbar. Vi satt och diskuterade med grannarna igår jag och Anna. Men vi kommer inte fram till någonting. Enkla saker som mat och jobben vi fått tilldelad är liksom uppenbar.
Men att vi inte får vara ute på nätterna. Att vi inte får simma i havet. Vad är problemet?
Bara att man skulle få svar på någon av alla frågor skulle ju vara intressant.
Till slut kommer ju någon vara tvungen att smita ut på natten. Eller helt enkelt slänga sig i havet och simma. Det ser ju så fantastiskt skönt ut också. Vi har inte fått svar på hur lång årstiderna är eller om det ens existerar årstider?
Regn existerar uppenbarligen fy satan vad det regnade igår. Jag har aldrig sett något liknande. Inte säkert att ledsagarna var beredd på det heller. Tycke jag hörde något rykte om någon som vart bortspolad.
Men rykten finns det ju gott om.

Som det att någon hade sett något i mörkret i resan med porten.
Ju mer man tänker på det är känslan av att man inte var själv i mörkret.
Att någon eller nått sträckte sig efter en. Kanske tittade på en?
En fruktansvärd upplevelse var det i alla fall, kanske det som spelar in.
Att gå ut i ett totalt mörker , gå rakt fram och helt plötsligt gå ut på en ramp.
Hur går man rakt fram i ett totalt mörker? Vad är marginalerna? Bara tre personer som jag hörde gick fel. Så sa ledsagarna,att dom gick fel.
Nu har ju nya versioner av dom tre blivit framavlad. Så då ska ju alla vara nöjd. Eller,jag tror inte dom tre som gick fel är nöjd. Vart är dom då? Dom nya versionerna trampar omkring och beter sig normalt. Lika normalt som Anna.
Men Anna är död. En gång har hon dött.

Styrelsen verkar inte ta våra frågor på allvar heller.
Vete fan vad dom gör. Tar små beslut om byteshandel och annat strunt.
Varför blir vi instängd vid mörkrets inbrott?
Varför får vi inte ens umgås med andra då?
Snart så? Så kommer någon att prova stanna ute. Det kan lika gärna vara jag.

Förvalta kap 11

Vad är vi? Varför är vi här? Hade dom inte kunnat släppt av mig någonstans på vägen.
En illusion är vad det är. Vi förvaltar ett arv säger dom. På mötet påstår ledsagarna att vi måste utvecklas för att överleva. Alla par måste få upp till fem barn. Våra tarmar måste utvecklas för att klara av att äta köttet. Våra hjärnor måste ta in all kunskap om planeten. Vi måste få en svagare benstomme snabbare i och med muskelmassan minskat.
Vi sitter som fån och mumlar internt. Styrelsen sitter med på podiet som nickedockor.
En illusion.
Hur utvecklar man en svagare benstomme? Frågan fastnar i mitt sinne. Varför måste vi utveckla det? Men ingen säger frågan som nog alla vill säga. Varför?
Vad har vi så bråttom till.
Adam ger ju oss det vi behöver. Mat,värme och ett liv. Ändå sitter vi här och stressas av ledsagarna. Anna tittar på mig , ett leende spelar i hennes mungipa.
Vet att hon tänker på att få fem barn. Min Anna ,inte är det där min Anna. Det där är en annan. En framavlad människa, ibland tänker jag att hon inte är människa ens.
I samtal kan hon försvinna. I sängen är det inte hon inte i närheten vad jag kommer ihåg. Men elva år är en lång tid.

Mötet bryts upp efter ännu en förmaning. Förvalta erat arv människor, annars försvinner ni.
Utvecklas fort. Okej nu ska jag hem och utvecklas. Undra vad jag ska göra då? Sträcka på mig kanske. Lyssna på grannens bråk. Tänka. Nä jag väljer att gå till jobbet. Ut och fiska lite, på havet får man vara ensam. Anna ha frågat om hon får följa med. Jag svarar inte ens på frågan. Utan skakar bara lite outvecklat på huvudet. Det förstår hon inte. Ännu en fråga utan svar. Hon förstår inte mitt kroppsspråk.

observera kap10

Helt plötsligt satt hon där. Dom hade ringt igår, sagt att hon var klar.
Vadå klar, vart mitt enda svar.
Jag kunde hämta henne efter jobbet var svaret jag fick. Hela dagen snurrade mina tankar.
Hämta henne,hur sjukt är inte det. Sen att dom ringer och att man får vänta ett dygn.
Nu sitter hon här framför mig , min Anna.
Vi promenerade hem från laboratoriet Vi, efter elva år så lever hon och promenerar. Vi är som sagt vi igen. Hur kan det bli så? Var det,det här jag ville?
Sen har vi suttit och samtalat.
Det sista hon kom ihåg är frukosten för elva år sen.
Sen vaknade hon upp på laboratoriet
Samtalet kändes konstlat. Allt känns påtvingat. Kan man återuppväcka kärlek. Kan man lära sig att älska igen. Sorgen har ju inte ens gått över.
Hon är ju känslomässigt på en helt annan nivå. Nykär ,förälskad och elva år yngre än mig.

Anna ska på observation imorgon. en massa tester. Dom säger att dom ska sätta igång celldelningen. För som det är nu skulle hon tydligen kunna leva i flera hundra år. Men bara kroppen. Vi har fått någon lullig förklaring att vår livsgnista och våra känslor försvinner efter ca etthundra år. Därför är det väldigt plågsamt om man skulle leva längre.
Livet på Adam har tagit en konstig vändning för mig.
Ledsagarna har inte förberett mig för det här.