ursprungligt

Den lilla spräckliga repan i glaset stal uppmärksamheten.
Den startade mitt i glaset.
Fingertoppens resa gick långsamt och ytterst varsamt.
Ett över tvåhundra år gammalt glas. Skörheten var slående men vinets arom exploderade ur kupan.
Tankarna snuddade hos glasblåsarna.
Ett varmt och vackert yrke.
Just det här glaset och de fyra andra i skåpet hade rört många läppar.
En litet ryck i handen när den vassa sprickan öppnade fingertoppen.
Glaset gjorde en enkel virvel och krossades i miljoner glasbitar.
Blicken sökte sig ner, såg inte längre ett glas.
I botten av diskhon låg lite sand.

otur

Tror inte alls på otur.
Ett kraschat äktenskap beror på olika viljor och vägar.
Och det är det enda som är irriterande.

Att skriva

Jag tycker väldigt mycket om att skriva. En enkel mening, enkel att säga också.
Jag har alltid skrivit, det är ett som är säkert.

Problemet i skolan var att det finns en otroligt stor mängd regler vid skrivandet. Finns väl i och för sig nu också. Men nu skiter jag egentligen fullständigt i det.
Därför ser jag saker i mina texter och skriver saker som kanske bara jag förstår ibland. Kul tycker jag, vissa tycker säkert det är jobbigt.
I skolan skrev jag utan subjekt. Det var aldrig någon som gjorde nått i mina meningar.

Har gått på toaletten sen sprang vidare till planen.

Så stod det ofta, tror jag har jobbat bort det mesta av det.

Min Svensk lärare på gymnasiet, han sa just det att min Central uppsats var den sämsta han hade läst i hela sitt liv. Både med språket och innehållet. Vilken push vad glad man blev.
Salig är han , en intressant lärare i mycket annat. Väldigt kunnig.
Men mitt skrivande kommer från allt läsande. Älskar älskar att läsa.

Så läs och skriv på det är roligt.

Ibland

Sitter och tittar ner bort mot dig.
Helt enkelt en felsökning i mitt liv.
Den som ser på förstår.
Jag är den som ser på.

I ett moln av dina tankar.
Slår jag ett hål.
Gräver mig trycker mig ut.
Blodig och full av sår.

Kryper en stund för att förstå.
Hatar mitt sår på min arm.
Ett sår för din skull.
Ser jag ut att behöva det.

Vissa saker är så sjukt.
Rullar dit jag vill
Fastnar i din famn.
Ett ogenomträngligt skrik.

Vill ta bort.
Känslor,syn
ett liv
en tid.

Att behöva

Bakom mig mig finns inget annat.
Du kollar rakt igenom mig.
Se mig istället,titta ordentligt.
Den lilla tid jag ser ut att behöva dig krymper för varje minut.

Lex Maria

I sjunde månaden satt vi där. Ett just då kallt och ogästvänligt akutrum på sjukhuset.

En liten blödning hade fört oss hit. En kväll som alla andra. Inte för oss, men för många andra.

Smärtan i magen var inte så stor sa du. Oron desto större. Små blödningar är ju inte ovanliga, inte första gången vi tittat till det. Våra tre tidigare missfall hade fått oss lite oroliga.

Invisad i ett eget rum satt vi mest tyst och väntade. Två tjugoåringar som inte riktigt var vuxna. I den åldern flyter man mest med och litar på andra. Tiden rinner fort iväg en timme blir två. Ingen kommer och tittar till oss. Till slut dyker en ung doktor upp och ursäktar sig. Vi sätter oss ner, din hand i min. Frågorna blir inte speciellt många. Redan då kommer jag ihåg att läkaren började skruva på sig. Som att det inte var acceptabelt med tiden.

Sen ligger du rätt så fort i gynstolen. Idag, likadant som igår, kommer jag bara ihåg att läkaren skriker till och böjer sig ner på golvet. Ett rött bylte inlindat i en lika röd handduk göms på nått sätt undan. I ett huj är det många där. Vi är inte där. Jag var aldrig i det där rummet. Kommer inte ihåg någonting.

Nu arton år senare kan man ibland se tillbaks på det. Som nu i en skrivpuff.

Jag har Ester och du har två pojkar tack för det.

Födelsen

I tid av födelse finns nog inget ljusare eller högre än verkligheten.