tisdag 3 augusti 2010

Lex Maria

I sjunde månaden satt vi där. Ett just då kallt och ogästvänligt akutrum på sjukhuset.
En liten blödning hade fört oss hit. En kväll som alla andra. Inte för oss, men för många andra.
Smärtan i magen var inte så stor sa du. Oron desto större. Små blödningar är ju inte ovanliga, inte första gången vi tittat till det. Våra tre tidigare missfall hade fått oss lite oroliga.

Invisad i ett eget rum satt vi mest tyst och väntade. Två tjugoåringar som inte riktigt var vuxna. I den åldern flyter man mest med och litar på andra. Tiden rinner fort iväg en timme blir två. Ingen kommer och tittar till oss. Till slut dyker en ung doktor upp och ursäktar sig. Vi sätter oss ner, din hand i min. Frågorna blir inte speciellt många. Redan då kommer jag ihåg att läkaren började skruva på sig. Som att det inte var acceptabelt med tiden.

Sen ligger du rätt så fort i gynstolen. Idag, likadant som igår, kommer jag bara ihåg att läkaren skriker till och böjer sig ner på golvet. Ett rött bylte inlindat i en lika röd handduk göms på nått sätt undan. I ett huj är det många där. Vi är inte där. Jag var aldrig i det där rummet. Kommer inte ihåg någonting.

Nu arton år senare kan man ibland se tillbaks på det. Som nu i en skrivpuff.
Jag har Ester och du har två pojkar tack för det.

4 kommentarer:

  1. Visst är det känslosamt fast det har gått så många år. Som mamma blir det förlorade barnet en del av en själv genom hela livet. Jag gissar att papporna oftare har lite lättare att släppa det som hänt, att de känslomässiga bindningarna inte har vuxit sig så starka. Men glömmer, det gör ingen.

    SvaraRadera
  2. Starka känslor bär man med sig hela livet. Man går vidare i livet, men man minns.

    En mening som fastnade i mitt huvud: "I den åldern flyter man mest med och litar på andra". Inser att det är helt sant.

    SvaraRadera
  3. Att skriva förlöser ens tankar och man kan se tillbaka på svåra saker i livet med perspektiv.

    SvaraRadera