måndag 22 augusti 2011

hiss

Hissmusiken spelade din trudelutt. En alldeles vanlig låt. Lika vanlig som dig.
Du mötte aldrig mina ögon. Varje morgon stod jag naken mellan våning fyra och fem.
Det var här jag dog.
En alldeles vanlig dag det med.
Förutom tjacket, det var tydligen inte vanlig.
Tycker inte ens det är konstig något mer nu.
Ingen ser mig ingen hör mig.
Varför jag är naken vet jag inte.
Ett litet barn såg mig igår.
Hon började att skrika och peka.
Mamman tittade åt mitt håll, men inte såg hon mig.
Sen åkte hissen vidare.
Två år har jag sett min fru ta hissen till jobbet.
Varför skaffar hon ingen ny. Är allting mitt fel?
Det skulle ju inte bli så här.
Jag hade ju lovat.
Flera gånger lovade jag.

4 kommentarer:

  1. Bra vinkling...det där att barn ser tror jag faktiskt på...en spännande tanke...men vilket öde att bli fast i en hiss på det där viset...

    SvaraRadera
  2. Jag har läst den flera gånger utan att bli riktigt klok på. Avskalad, surrealistisk, konkret, närvarande, helt enkelt jättebra.

    SvaraRadera