En tyst stund i kyrkan.
Böner om ett förgånget liv.
Prästen hostar tyst i handen.
Blickar byts.
Min ros snurrar runt runt.
Drar fundersamt av den tunna barken.
Psalm 249 nynnas med.
Några snubblande steg.
Ett mumlande tal.
Rosor på en träkista.
Några avslut ett farväl.
Snubblar in i dödens rike... Gillar hur personen är obekväm/nervös och snurrar på sin ros. :)
SvaraRaderaBegravningar är alltid jobbiga. Avslut måhända. Men jobbiga. Man blir påmind, så tydligt där och då, om hur skört det här förbaskade livet är... Kram
SvaraRaderaDramatiskt, välskrivet. Fint och smärtsamt.
SvaraRaderaFint, tycker om poemet.
SvaraRaderaJa man snubblar. När man konfronteras med det man vet men inte vill veta.
SvaraRadera