Ryggen emot mig självsäkert.
I dina spår springer jag fort, fort som fan.
Ibland är jag dig nära.
Sträcker mig i steget för att få röra dig lite.
Ett felsteg och rullar i gruset.
Då vänder du dig om och tar min hand.
En mjuk men fast beröring utan känslor.
Ser min egen hand i din.
Stor klumpig ful.
En Kolklump i en ros.
Ett ruttet äpple i picnickorgen.
Min spegelbild i dina ögon.
Ett förljuget mänskligt skelett i en blå oändlighet.
Upptäcker mig själv.
Självisk idiot i osympatiskt drama.
En akt kvar bara.
Svart... fyllt av tolkningsmöjligheter.
SvaraRaderaBitvis stark (det ruttna äpplet i korgen t ex är en utmärkt bild) men lite ojämn dikt. Svårast har jag för "Ett felsteg och rullar i gruset.
SvaraRaderaDå vänder du dig om och tar min hand." eftersom intrycket jag får är att han först rullar i gruset, något som gör det tekniskt svårt att greppa handen genom att bara vända sig om. Bilden blir ambivalent.
Också lite tveksam till om ett skelett verkligen kan vara förljuget? Men det är en tolkningsfråga naturligtvis.
Upplever att du kom väldigt nära en riktigt bra dikt här men kanske missade med någon centimeter.
Den här är riktigt jäkla bra.
SvaraRadera