torsdag 6 maj 2010

hushålla

I magtrakten kändes det tomt. Det lilla som var kvar förtärdes sakta. men hungern stillades sig inte. Händerna och blicken letade febrilt efter nått att se eller ta på. Blicken var grumlig och händerna långsamma. Det såg grönt ut, allt såg levande ut. De knotiga fingrarna drog efter trädetsbark. Trädet kändes levande, han visste att det var förrädiskt. En illusion av välmående. I cellerna lika dött som allt annat.

Inga ljud förutom vinden nådde hans öron. Två år hade det tagit. Nu hade han inte sett eller hört någon människa på en månad. Förutom någon enstaka mus inga djur heller. Blodet i munnen smakade inte längre järn bara blask. Tänderna hade lossnat fort, fortare än vad någon hade trott varit möjligt.
De små minnesbilderna av Nasa och deras framsteg blixtrade förbi. Organiskt material på Mars hittat. Sonden kom tillbaks med det till oss.

Den sista radiosändning förmedlade bara ett budskap. Drick inte något vatten försök äta löv och rötter. Hushåll med det som är fryst och lagrat. Elen och samhällsstrukturen kollapsade fort. Ensam hushöll han med det han hade. Torkad svamp,Lagrad,saltad fisk och grönsaker.
Stugan låg högt i bergen kanske skulle vattnet inte bli mer förorenat än vad det var. Vad hjälpte det då? Familjen var ju borta alla han kände var borta. Kanske satt några andra i samma situation som han. Men man kan ju inte ta sig någonstans. Maten skulle räcka en månad till. Sen var han tvungen att chansa.

4 kommentarer:

  1. Texten förmedlar en känsla av skräck till mej, man kan ju inte vara alltför säker på att den dagen inte kommer. Bra skrivet!

    SvaraRadera
  2. Fy bubblan... ja, man vet aldrig... jag blev nyfiken på mer direkt jag börjat läsa. Bra.
    Tack för kommentar - precis så känner eg. jag också inför rim, det känns så lätt så himla "barnaktigt" så fort man skriver ngt på rim.. Men, jag har bestämt mig för att rimma ändå när andan faller på, åsså får det bli det det blir... Men jag tänker alltid - äh det blir bara skit - precis då jag ska börja, eller då ngt okynnig liten rimpassage dyker upp i huvet och vill ta sig förbi till tangenterna...

    SvaraRadera
  3. Jag tycker det kan bli en spännande historia det här, skulle vilja veta mer om vad som hänt och mer vad han tänker där han verka sitta ensam kvar.

    SvaraRadera
  4. Jag älskar dystopiska historier!

    SvaraRadera