Det var hatet som drev henne framåt. Hatet var så starkt. Ibland kunde hon hanterade det. Idag var inte en sådan dag. Tre gånger förut hade hon gått i halvmörkret. Men nu var det säkert nästan ett år sen. Det enda som störde henne var om någon skulle se henne.
Hundra meter från stationen stannade hon upp. En marlboro och en blick mot perrongen. Två familjer under ljuset dom var inte hennes. Men där borta en ensam man. En resväska och blicken ner i en bok. Resolut framåt blicken ner mot backen. Pulsen och värmen i kroppen eskalerar med varje steg. Endorfinerna gör hennes syn knivskarp. Handen greppar det kalla stålet i handväskan.
Fem meter från mannen möts deras blickar. Känslorna sväller över och kärleken är ögonblickligen. Mannen ler och möter hennes ögon. Värmen från mannen får hennes känslor att ta överhanden. Pistolen blänker i det kalla ljuset från perronglampan. Tre skott brinner av i snabb följd.
Genast ökar hon ut stegen. Ut från perrongen in i staden igen. Skriken ekar bakom henne. Lyckan är total, hon kommer att överleva svinen.
Jag fattar inte. Trög förmodligen ... Eller så finns inget att begripa? Är hon knäpp, känner hon mannen?
SvaraRaderaGrym! Fy för den lede vilket hat... Bra skrivet, tycker det är rätt spännande med korta texter som lämnar lite spelrum åt fantasin.
SvaraRaderaGillar aggessiviteten i texten! Hon känner inte mannen på perrongen? Bara ute efter att döda. Kanske? Funderar.
SvaraRadera