Ignorera kap 12

Enda sen vi gick igenom porten ner till adam. Så har vi alla känt oss ignorerad. Tror inte jag att vi eller i alla fall jag fått svar på en enda fråga. Nu efter ett år är känslan av total ignorans uppenbar. Vi satt och diskuterade med grannarna igår jag och Anna. Men vi kommer inte fram till någonting. Enkla saker som mat och jobben vi fått tilldelad är liksom uppenbar.
Men att vi inte får vara ute på nätterna. Att vi inte får simma i havet. Vad är problemet?
Bara att man skulle få svar på någon av alla frågor skulle ju vara intressant.
Till slut kommer ju någon vara tvungen att smita ut på natten. Eller helt enkelt slänga sig i havet och simma. Det ser ju så fantastiskt skönt ut också. Vi har inte fått svar på hur lång årstiderna är eller om det ens existerar årstider?
Regn existerar uppenbarligen fy satan vad det regnade igår. Jag har aldrig sett något liknande. Inte säkert att ledsagarna var beredd på det heller. Tycke jag hörde något rykte om någon som vart bortspolad.
Men rykten finns det ju gott om.

Som det att någon hade sett något i mörkret i resan med porten.
Ju mer man tänker på det är känslan av att man inte var själv i mörkret.
Att någon eller nått sträckte sig efter en. Kanske tittade på en?
En fruktansvärd upplevelse var det i alla fall, kanske det som spelar in.
Att gå ut i ett totalt mörker , gå rakt fram och helt plötsligt gå ut på en ramp.
Hur går man rakt fram i ett totalt mörker? Vad är marginalerna? Bara tre personer som jag hörde gick fel. Så sa ledsagarna,att dom gick fel.
Nu har ju nya versioner av dom tre blivit framavlad. Så då ska ju alla vara nöjd. Eller,jag tror inte dom tre som gick fel är nöjd. Vart är dom då? Dom nya versionerna trampar omkring och beter sig normalt. Lika normalt som Anna.
Men Anna är död. En gång har hon dött.

Styrelsen verkar inte ta våra frågor på allvar heller.
Vete fan vad dom gör. Tar små beslut om byteshandel och annat strunt.
Varför blir vi instängd vid mörkrets inbrott?
Varför får vi inte ens umgås med andra då?
Snart så? Så kommer någon att prova stanna ute. Det kan lika gärna vara jag.

Förvalta kap 11

Vad är vi? Varför är vi här? Hade dom inte kunnat släppt av mig någonstans på vägen.
En illusion är vad det är. Vi förvaltar ett arv säger dom. På mötet påstår ledsagarna att vi måste utvecklas för att överleva. Alla par måste få upp till fem barn. Våra tarmar måste utvecklas för att klara av att äta köttet. Våra hjärnor måste ta in all kunskap om planeten. Vi måste få en svagare benstomme snabbare i och med muskelmassan minskat.
Vi sitter som fån och mumlar internt. Styrelsen sitter med på podiet som nickedockor.
En illusion.
Hur utvecklar man en svagare benstomme? Frågan fastnar i mitt sinne. Varför måste vi utveckla det? Men ingen säger frågan som nog alla vill säga. Varför?
Vad har vi så bråttom till.
Adam ger ju oss det vi behöver. Mat,värme och ett liv. Ändå sitter vi här och stressas av ledsagarna. Anna tittar på mig , ett leende spelar i hennes mungipa.
Vet att hon tänker på att få fem barn. Min Anna ,inte är det där min Anna. Det där är en annan. En framavlad människa, ibland tänker jag att hon inte är människa ens.
I samtal kan hon försvinna. I sängen är det inte hon inte i närheten vad jag kommer ihåg. Men elva år är en lång tid.

Mötet bryts upp efter ännu en förmaning. Förvalta erat arv människor, annars försvinner ni.
Utvecklas fort. Okej nu ska jag hem och utvecklas. Undra vad jag ska göra då? Sträcka på mig kanske. Lyssna på grannens bråk. Tänka. Nä jag väljer att gå till jobbet. Ut och fiska lite, på havet får man vara ensam. Anna ha frågat om hon får följa med. Jag svarar inte ens på frågan. Utan skakar bara lite outvecklat på huvudet. Det förstår hon inte. Ännu en fråga utan svar. Hon förstår inte mitt kroppsspråk.

observera kap10

Helt plötsligt satt hon där. Dom hade ringt igår, sagt att hon var klar.
Vadå klar, vart mitt enda svar.
Jag kunde hämta henne efter jobbet var svaret jag fick. Hela dagen snurrade mina tankar.
Hämta henne,hur sjukt är inte det. Sen att dom ringer och att man får vänta ett dygn.
Nu sitter hon här framför mig , min Anna.
Vi promenerade hem från laboratoriet Vi, efter elva år så lever hon och promenerar. Vi är som sagt vi igen. Hur kan det bli så? Var det,det här jag ville?
Sen har vi suttit och samtalat.
Det sista hon kom ihåg är frukosten för elva år sen.
Sen vaknade hon upp på laboratoriet
Samtalet kändes konstlat. Allt känns påtvingat. Kan man återuppväcka kärlek. Kan man lära sig att älska igen. Sorgen har ju inte ens gått över.
Hon är ju känslomässigt på en helt annan nivå. Nykär ,förälskad och elva år yngre än mig.

Anna ska på observation imorgon. en massa tester. Dom säger att dom ska sätta igång celldelningen. För som det är nu skulle hon tydligen kunna leva i flera hundra år. Men bara kroppen. Vi har fått någon lullig förklaring att vår livsgnista och våra känslor försvinner efter ca etthundra år. Därför är det väldigt plågsamt om man skulle leva längre.
Livet på Adam har tagit en konstig vändning för mig.
Ledsagarna har inte förberett mig för det här.

ihärdig

jag satt i kyrkan
lyssnade på boken
jag låg i sängen
lyssnade på mamma

jag åkte bil
lyssnade på nyheter
jag läste böcker
trodde på dom

jag tänkte tankar
lyssnade på dom
jag samtalade med dig
litade på dig

jag ser dig där
jag ser dom där
jag hör er alla
skiter fullständigt i det

öka temopot

Esters ord om öka tempot.
Om man är snabb så är man snabb. Men om man sen gör något ännu snabbare då ökar man tempo.
Vi ha även en låt som vi dansar till, där dom säger att man ska öka tempot i.

befodrad

Ett ord som inte betyder ett smack för mig.
Tror inte ens tanke har svävat i mitt inre.
Vilka blir befodrad i dagens läge, finns ordet kvar.
Söker man inte en annan tjänst.
Intern eller extern rekrytering.
Ja inte finns befodran hos oss , så är det.

metod kap9

Det hade börjat viskats i korridorerna. En antydan en liten fundering. Är allting sant, varför räddade dom oss. Ingen hade väl egentligen ställt frågan. Vi följde ju bara med i leden. Nickedockor hade vi blivit. Vi människor har ju en benägenhet att vara lata och enkla. Skriker man tillräckligt högt åt någon då gör dom det man vill.
Så här stod vi. Viskade till varann, mumlade.
Ingen ledare hade klivit fram i gruppen. En grupp på tio personer hade röstats fram till en styrelse.
Inga politiker hade medtagits på resan. Däremot några kända Vdn och några tränare. Dom har en viss läggning för ledarskap.
Men frågan som oftare och oftare kom upp. Var, varför? Och finns verkligen inte jorden?

Idag ska vi ner till Adam. Metoden är enkel teleportering säger dom.
Enkel...
Vi ska samla ihop oss i led med våra tillhörigheter. Sen ska vi gå in i en port och sen ska vi tydligen trampa ut på andra sidan. Ut på ett torg. Väl där blir vi mottagen och ledd till våra egna lägenheter.
Ett nytt liv, en ny början.

Dom tror, ledsagarna att våra celldelning ska ta fart igen på planeten.
Våra kroppar ska återgå till normal muskelmassa och att håret ska börja växa. Planetens atmosfär är i stort sett identisk som på jorden. Det enda som kommer vara lite konstigt i början tror dom är gravitationen. Ca tio procent lättare ska man känna sig. men tydligen har dom gradvis dragit ner gravitationen i skeppet på resan. Därför har vi tappat lite muskelmassa också.

Pappret som jag skrev på igår. Hoppas jag för guds skull inga andra någonsin får göra.
Ett enkelt papper ett ja eller nej om undersökningar på Annas kropp nere på planeten Adam.
Inte vad dom ville göra eller varför.
Vi alla som tappat nära och kära på resan fick pappret. Tror de flesta skrev under med ja.
Känslan var att man skulle göra det.

Leden börjar samla ihop sig. Min restid är 11.32 snart med andra ord. Porten är enkel. Lite större än en dörr, inge handtag bara ett mörker. Ett svart hål helt enkelt. Man ska bara ta ett steg igenom mörkret. Vi måste vara naken och gå med tre minuters mellanrum. Man har bara fem sekunder på sig att ta steget och man kan inte ångra sig.