onsdag 25 december 2013

inspirerad av nos konstigt nog.

Igår förstod jag att du är fastbunden.
Jag ser dig hela vägen.
Tjugofyra timmar per dygn.

Jag har aldrig förstått varför du var tvungen att gå.
Nu när jag har förstått.
Så står jag ensam tyst i ett evigt skrik.

Nu när jag ser din själ.
Nu när jag inte hittar fram.
Nu när hela livet är klart.
Nu när du behövs.
Nu när jag äntligen lyssnar.

Så står jag tyst i ett ljust lyckligt missljud.

6 kommentarer:

  1. Fint skrivet! jag skulle utelämnat sista meningen - den river upp den harmoni jag som läsare kom in i och "nu när jag äntligen lyssnar är så starkt" bra som avslutning IMHO

    SvaraRadera
  2. Jag gillar det där lyckliga missljudet på slutet. Jag gillar alltihopa.

    SvaraRadera
  3. Vemodigt vackert. Jag vill också ha kvar sista raden.

    SvaraRadera
  4. Fint som alltid. Behåll sista raden. Och jag älskar vemodet, önskan att man kunde göra somligt ännu en gång.

    SvaraRadera
  5. Läst flera gånger. Handlar den om en hund? tänker jag nu, när jag ser rubriken.

    SvaraRadera