Vinsten i sig är oftast inget att eftersträva. Händelserna vinsten för med sig kan vara jobbigt och krävande. Man måste höja sina mål, kanske till och med andras krav höjs.
Hur kan vi då som människor fortsätta tävla. Det enda alla tävlingar för med sig är prestationsångest och förödmjukelse Till slut ska jag påpeka.
Vi tävlar ju i allt också. Hela hela tiden.
Vid rödljus,tunnelbanan,Ica,barnen,pengar,fotboll mm
Tävlan med barnen är mest fantastisk.
Min dotter kan prata,springa ,se!!!
Va kan din dotter se???
Sen står vi där, när dom inte vill träffa oss. Vi är töntarna, vi som har tävlat in dom.
Ridit in dom på hästspråk. Men pengar kan dom få. Vi kan ju tävla om vilken utbildning dom går.
Eller hur många dom har knullat. Nä där går nog en gräns. Det får vi sköta själv. Knulltävlingen.
Träffar man någon ny så är typ andra tredje frågan , hur många har du legat med.
Där brukar jag vinna. Usch vilken ångest man får då. Och kraven höjs. Blå piller behövs.
Enda gången doping är tillåten. Å då är alla glada att det funkar.
Mycket tänkvärt!
SvaraRaderaTexten rymmer om inte svartsyn så en resignerad sådan. Vore spännande att läsa en utveckling av frågan i början - "Hur kan vi då som människor fortsätta tävla?" Intressant fråga faktiskt.... Tävlar vi alltid?
SvaraRaderaFår mig att tänka på Skymning i Kalahari av Lasse Berg. Känner mig mest förvirrad.
SvaraRaderauppgivet och trött men ändå verkar inte tävlingsinstinkten vilja släppa taget, varför är det så? kam vi inte bara sluta tävla, vi som inte vill vara med?
SvaraRadera