måndag 25 oktober 2010

frö

Jag vill inte inte inte. Nej säger jag.
Jag kommer säkert att missa. Träffa något hårt, ogenomträngligt, torrt eller något alldeles för blött kanske. Jag vägrar tänker sitta kvar här för alltid. Vi är ju tillsammans känner ni inte det. Så stark som vi, jag och du känner oss nu. Så kommer det aldrig vara igen.

Känner ni vinden ser ni solen.Kolla då, sträck på er kolla ut över dom andra. Ser ni vad långt man kan se. Kolla där borta, några stenar ett röse. Men kolla bortanför röset, ser ni ängen vad den strålar. Guld är vad det är. Solen har vissat oss till det, vägleder mig gör den. Dit kanske jag vill. Bara kolla lite. Ska vi det.
Vi kan väl sträcka på oss lite till. Kom igen nu vi hjälps åt. Känner ni vinden, den hjälper oss. Följ med ni också. Kom igen nu allihop jag känner mig redo, vi är redo. Nu släppper jag taget.

Ååååå jaaa vad vackert jag,vi kan själv. Vilken dans uppåt ååå ja snurra mig. Kom alla ta fart nu över röset. Vilka varma uppåtvindar. Vilken känsla euforiskt. Kolla ängen jorden modern. Kom nu dyker vi, ner ska vi . Kom igen nu följ mig.

Vad mjukt det är. Krama mig, jag lägger mig nu. Jag vill ha vatten också tack snälla.

9 kommentarer:

  1. Känner mig fri som fågeln när jag läser din berättelse. Härligt!

    SvaraRadera
  2. Har aldrig tänkt på hur gemytligt det måste vara att vara frö!

    SvaraRadera
  3. Grymt snyggt och levande berättat!

    SvaraRadera
  4. Virvlande frön som dansar sig fram. Vacker syn.

    SvaraRadera
  5. Ja, verkligen härligt och levande!

    SvaraRadera
  6. Jag blev rörd jag! Och kände mig som ett frö, önskade jag vore ett i detta nu.

    SvaraRadera
  7. Jättefint :). Tack för kommentaren igår. Jag fyllde år, hann inte läsa andras sen och mitt var mest nattlig vånda ;)

    SvaraRadera